Pies sida om utmattningssydrom

I dödsskuggans dal

Om den djupa depression jag hamnade i under min väntan på ADHD-utredning

                                

                     

               

                     

                                  

                           

 

         

 

"Snälla, hjälp mig. Hur har jag hamnat i den här avgrunden? Jag har inget att hålla mig i, inget golv under fötterna. Jag befinner mig i en sådan smärtsam sorg och förtvivlan över livet som har gått mig förbi. Jag kommer nog inte att få uppleva livet igen. Jag kommer snart att dö av min utbrändhet. Jag känner det så tydligt i hela kroppen. Det här går inte länge till. Jag klarar inte av att vänta, jag blir sjuk av att vänta, käre Gud, gör så att jag får komma till min utredning innan det är för sent!

Snälla någon, hjälp mig att leva..."

Detta mantra malde inom mig hela tiden - dag som natt -under de 1,5 år jag väntade på min utredning.

 

När jag fick besked från utredningsenheten att de tagit emot min remiss och att väntetiden var mer än 12 månader... inget datum att hålla sig i, inte kunna räkna ner dagarna fram till dagen D, ingenting så kände jag panik. Jag blev så glad över att jag skulle få komma dit, så klart, men jag klarade inte av att vänta - när jag inte visste HUR länge jag skulle behöva vänta. Så nära, men ändå så långt borta...

Jag kan inte hantera OVISSHET, den plågar mig något alldeles förfärligt. Hade jag haft ett datum, skit samma om det låg 1,5 år fram i tiden, så hade jag haft det som ett halmstrå att hålla mig i och kämpa mig fram till. Men det gick naturligtvis inte att veta för dem som arbetade med utredningarna - exakt när just JAG skulle komma dit. Logiskt förstår man naturligtvis detta - men min själ protesterade oerhört kraftigt ändå. Jag måste VETA för att kunna klara av situationen!

Att veta ATT men inte NÄR fick mig att efter någon månad bli djupt deprimerad.

Jag upplevde verkligen att jag vandrade nära döden, livet omkring mig blev som ett töcken - jag gick omkring i den djupaste förtvivlan och försökte hitta någon som helst anledning att fortsätta kämpa och stå ut en timma till... Och egentligen hade jag ju hur många anledningar som helst! Men sorgen och smärtan jag kände var så intensiv så det GICK helt enkelt inte att klara av att hantera...

Till sist blev mina känslor så outhärdligt smärtsamma och förtvivlade att jag började tänka på hur jag skulle kunna komma ifrån alltihop så effektivt och snabbt som möjligt. Det är inte så långt till järnvägen härifrån... För första (och sista, hoppas jag innerligt) gången i livet tänkte jag de "förbjudna" tankarna som skrämde mig, men samtidigt kändes som det enda sättet att fly ifrån all smärta och plåga. "Jag måste bort, NU!!" krävde mitt inre allt oftare.

Samtidigt kunde jag inte förstå hur JAG, den positiva, alltid glada, omtyckta, med underbar dotter och familj och som älskade livet, överhuvudtaget kunde känna som jag gjorde. Detta ver verkligen en helt annan människa inom mig! Jag kunde liksom inte hitta "mig själv" därinne i kaoset och paniken, det kändes som mitt riktiga jag redan hade sjunkit till botten och drunknat i alla svåra och hemska känslor.

Många svåra nätter gick jag in i badrummet och satte mig på toalocket - och sjöng psalmer och andra vackra sånger. Det hjälpte mig att fokusera lite på sången och därmed trycka ner den värsta ångesten en stund. Jag tror faktiskt att jag räddade livet på mig själv, där jag satt i kolmörkret och sjöng, tyst för mig själv för att inte störa familjen.

På det kroppsliga planet blev det också katastrof förstås. Jag snubblade, ramlade ute när jag försökte rasta hunden, darrade i hela kroppen bara jag var uppe. Yrsel och ostadighet, mat äcklade mig för det mesta, sockersugen hela tiden istället, hög puls och hjärtklappning den mesta tiden av dygnet, osv osv. Jag åt ångestdämpande medel (Oxascand) hela tiden för att dämpa de värsta topparna, och det gjorde förstås sitt till att kroppen reagerade på det här sättet. I 18 månader höll jag på så här och spelade upp mitt mantra gång på gång på gång, dygnet runt.

Men så, till slut, när den här förfärligt långa och fasansfulla väntan var över, och jag blev uppringd av sköterskan på NPU som berättade att jag skulle få komma veckan därpå - då började jag storgråta av lättnad och glädje. ÄNTLIGEN! Min depression kom av sig och jag mådde mycket bättre direkt, där och då. Och jag har inte ens varit i närheten av dessa känslor sedan dess. Bara jag fick veta NÄR jag skulle få komma, hade ett bestämt mål, så släppte depressionen och paniken nästan helt. Otroligt.

Jag har i efterhand fått reda på att jag inte HADE klarat mig så länge till om jag inte fått hjälp för ADHD. Utmattningen gör så att de inre organen till sist slutar att fungera eftersom de inte får stimulans och energi från hjärnan - och min hjärna hade varit inställd på mycket låg nivå i nästan 10 år. Vad det betyder är inte så svårt att räkna ut, jag kände det så tydligt -jag visste det.

Därför kan man nog förstå att min glädje över livet är enorm, och att min tacksamhet till de kloka människor som gett mig livet tillbaka inte känner några gränser!

Detta är det absolut värsta jag varit med om, och som jag dessutom haft turen att överleva.

Och jag tänker - stackars människor - så många som mår så här fruktansvärt dåligt i långa perioder eller rentav hela livet igenom.

Jag sänder mina tankar till er som får kämpa så hårt, bara för att klara av att leva. Den styrka ni besitter är beundransvärd...