Pies sida om utmattningssydrom

Mitt inbördeskrig

Om hur min utmattning och oupptäckta ADHD kom i konflikt med varandra

  

Ett par år innan utredningen kände jag att någonting ändrades inom mig, en slags känsla av att det var krig i själen, att det fanns två sidor som slogs mot varandra. Som var osams helt enkelt. Min starka rastlöshet och längtan efter "kickar" började allt mer göra uppror mot min hemska utmattning, och drev mig nästan till vansinne emellanåt. Det blev mer och mer tydligt att det inte "bara" var utmattning jag led av - någonting mer måste vara fel i min själ, kände jag.

När jag var på utredning i Tranås för Försäkringskassans räkning våren 2007, fick jag bl a samtala med en psykiater som på något sätt kom förbi min starka fasad av att "jag klarar det här" och "det går bra" osv. Han hörde på mig, studerade mig och kom sedan med ett försiktigt:

- Har du någonsin funderat över om du kan ha ADHD?

Vi diskuterade lite om vad ADHD innebär och hur det kan upplevas och jag kände att: JA JA, det här är ju JAG! Till 95% kände jag igen alla symptom, och visste inom mig att det här är min sanning - jag måste tillhöra skaran som har ADHD! TACK, Du kloka man, som inte lurades av min utsida utan såg någonting annat under ytan som Du fångade och grep tag i. Du är en av dem som räddade mig till livet, helt klart!

Känslan av inbördeskrig blev starkare och starkare inom mig och nådde sin kulmen när min läkare skrivit remiss till NeuroPsykiatriskaUtredningsenheten, NPU, för utredning och jag fick brev om att väntetiden dit var ca 1,5 år. Jag ville ju komma NU! Jag BEHÖVDE komma nu! Jag skulle ju få en diagnos och mediciner och bli FRISK! När jag insåg att jag inte kunde påverka min situation utan helt enkelt var TVUNGEN att vänta så lång tid - DÅ drog hela "insatsstyrkan" igång i min själ... Hjälpen var så nära, och ändå så långt borta.

Jag låg ner och blundade eftersom jag inte orkade göra annat, samtidigt som jag inom mig rasade över mitt starka behov av att GÖRA något åt min situation - och detta ledde förstås till våldsam ångest och panikångest med hyperventilering, hjärtklappning, skakningar och kramp i hela kroppen samt illamående som jag är paniskt rädd för... De här panikattackerna kunde sitta i flera timmar utan att släppa greppet, ibland flera dygn, och jag trodde jag skulle bli helt galen till slut.

Jag blev tvungen att kontakta min läkare (som är helt suverän!) på vårdcentralen och be om hjälp, när jag kände att jag inte stod ut längre. Jag minns att jag till och med fällde några tårar när jag satt hos henne i mjukisbyxor som jag legat i flera dygn... Jag som aldrig gråter för min egen skull, och definitivt inte inför andra människor. Men jag var som en stålpinne i kroppen, krampade i de stora ryggmusklerna som går utmed ryggraden och kände mig helt förtvivlad. Dessutom hade jag kraftiga smärtor av krampen.

Min läkare skrev ut medicin Oxascand, som jag skulle ta när jag kände att ångesten började öka och bli panikartad, så att den kunde hjälpa INNAN hjärnan "fick spelet" och liksom fastnade i detta läge.

Jag hade denna ångest konstant dygnet runt tills jag äntligen blev kallad till utredning, efter 1,5 år. Jag var tvungen att äta Oxascant varje morgon och kväll för att överhuvudtaget klara av denna, som jag upplevde det, förfärliga väntan. Jag hade nog blivit helt vansinnig om jag inte hade fått dessa tabletter som åtminstone tog bort de värsta "topparna" av ångesten.

Tyvärr har ju medicinen en rad biverkningar också, jag kände mig ännu mer avstängd från yttervärlden, jag såg suddigt och kände mig ostadig och knäsvag hela tiden. När jag försökte vara uppe och gå ut med hunden, hände det att jag tappade balansen och ramlade. Men hellre det, bara jag slapp ha panik dygnet runt!

När jag trodde att jag ändå skulle klara av min väntan på detta sätt, drabbades jag av en djup depression som för mig var ett rent helvete att överleva.

Mer om detta under fliken "I dödsskuggans dal".