Pies sida om utmattningssydrom

 

Total utmattning

Våren 1999 kom nådastöten efter en sjukskrivning för ryggen. Jag steg upp ur sängen för att göra frukost och åka till jobbet. När jag kom ut i köket satte jag mig ner vid köksbordet, och kunde inte resa mig igen. Jag tänkte att "upp o hoppa, nu gör vi frulle", men benen rörde sig inte. Det var som om kroppen inte lydde hjärnans signaler. Det var en otäck känsla, jag var helt handlingsförlamad. Jag satt vid bordet och försökte hela tiden resa mig, men det gick inte. Och jag som hade sett fram emot att få komma tillbaka till mitt jobb och mina härliga arbetskamrater! Till sist kom min man ut i köket och undrade varför jag inte börjat äta frukost. När jag förklarade hur det stod till, hjälpte han mig upp och in till sängen där jag dråsade ner - och blev liggande i princip 9 år...

Mitt hälsotillstånd blev snabbt kraftigt försämrat och blev bara sämre och sämre under åren som gick. Jag ska försöka förklara hur jag mådde och kände mig, ifall någon annan som läser detta kanske känner igen några av symptomen:

Helt utmattad i kroppen - handlingsförlamad, totalt oförmögen att röra mig. Klarade inte ens av att vända mig i sängen många gånger. Utmattningskänsla även inom mig, i huvudet och i bröstet, som om själen inte heller orkade vara med längre.

Minnet och koncentrationen försämrades ytterligare. Kunde inte föra en normal dialog med någon, hittade inte orden eller tänkte ett ord och sa någonting helt annat. Meningarna förblev oavslutade, jag orkade inte ens TÄNKA färdiga meningar. Glömde vad jag hade tänkt säga, hela tiden! Ansträngde mig så till den milda grad för att ingen skulle märka mitt tillstånd, att jag blev fullständigt genomblöt av svett under ett samtal.

Klarade inte av att läsa, inte ens den lättaste text i en barnbok. Samma sak där, läste samma mening hela tiden, läste ett ord och sa ett annat, när jag läste högt för min dotter. Fullständigt svimfärdig av ansträngning efter en Nalle Puh-bok med 5 ord på varje sida... plus att min dotter blev irriterad eftersom hon kunde texten och hörde att mamma läste fel.

Vissa perioder orkade jag inte ens uppbringa ljud i strupen, ännu mindre säga något. Jag fick anstränga mig för att andas ut och in, till och med det kändes som en enorm påfrestning ibland.

Oöverstigligt hinder att klara av att sköta hygienen, vilket jag skämdes fruktansvärt över, men det gick inte iallafall.

Likadant med toalettbesök, jag kunde ligga i 7-8 timmar och känna behov av att gå på toaletten, men orkade inte röra kroppen och komma ur sängen.

Extremt ljud- och ljuskänslig! Det kändes som om hjärnan inte längre klarade av att ta emot yttre impulser. Det kändes som om knivar skar i mig bara av att höra min dotter och min man samtala med varandra. Måste ha neddraget i sovrumsfönstret, då det var outhärdligt att få dagsljus i ögonen även om jag blundade. Jag ORKADE inte ta till mig världen utanför mig själv utan ville bara ligga stilla och blunda i mörkt och tyst rum.

Sov både natt och dag, det första 1,5 året. Det kändes som att sova igen all tid jag varit vaken i alla år, och jag tyckte att det var jätteskönt - när jag sov behövde jag inte bry mig. Som en flykt undan ansvar och måsten.

Social samvaro var inte att tänka på, jag avstod från allt som jag inte MÅSTE vara med på. Även de få gånger jag faktiskt skulle ha velat vara med, var det omöjligt, då jag gjorde av med all energi bara av att tvätta mig ren och klä på mig. Sen fanns det inte en chans att orka ta sig iväg någonstans.

Ett "måste" varje morgon, var att hjälpa min dotter att komma iväg till skolan. Jag upplevde detta som ytterst plågsamt den timme det tog att få henne klar, trots att hon klädde på sig och borstade tänderna själv. Jag ansträngde mig till det yttersta för att hon inte skulle märka hur förfärligt jag tyckte att det var. Men så fort hon hade gått iväg, gick förstås luften ur mig totalt. Jag kände det som om kroppen rent fysiskt skrek efter vila!

Åh, så dåligt samvete och vilka skuldkänslor jag hade och har haft under alla dessa år! Det tog många år innan jag ens ville erkänna för mig själv hur dåligt jag faktiskt mådde. Jag har hela tiden kört med att "jag har en liten svacka" just nu, men eftersom jag aldrig blev bättre och åren gick blev jag ju tvungen att till slut inse hur illa det var. Men vad jag har hatat, sett ner på, den här stackars ynkliga människan som alltid tröstat andra och varit stark - och som nu blev en liten klen krake. Det hjälpte ju inte med järnvilja, självkontroll och en positiv inställning längre, den energin hade jag ju redan gjort slut på. Kvar fanns liksom ingenting. Jag sörjde och längtade efter mitt RÄTTA jag, det HÄR var ju en helt annan person!

Jag försökte ibland lura min man, då skulden kändes för stor, och hasade jag mig upp (i nattlinnet förstås!) på stolen framför datorn lagom tills han kom hem från jobbet och satt där helt slut, bara för att han skulle få se mig i upprätt ställning och tro att jag suttit upp några timmar. SÅ mycket skämdes jag över mitt beteende!

Då jag inte orkade ta hand om mig själv, eller något annat heller, fick min man ta ansvar för både vår dotter och mig, hushållet samtidigt som han arbetade heltid. Det var svåra år även för honom, att bli vårdare för sin sjuka fru som i ett slag helt plötsligt blivit hans patient...

Jag ökade i vikt ca 15 kilo, eftersom jag inte åt ordentligt på flera år. Och inte rörde på mig heller, alls...

Vid tillfällen då jag MÅSTE utföra ärenden eller gå till läkare fick jag ofta "black out" när jag för ett ögonblick inte visste vad jag förväntades göra och varför. Det kunde hända när jag tex skulle betala att jag inte visste vad jag höll på med utan stirrade rakt ut och fick panik och svettningar, innan jag till sist återfick fattningen. Jag tappade känslan för vad jag förväntades göra i varje situation och det blev helt stopp i hjärnan i några sekunder. De sekunderna var långa!

Upplevde en "någon annanstans-känsla", att inte vara med i nuet och inte uppleva saker på riktigt utan vara innanför ett slags glashölje och se ut genom en smutsigt fönster. Jag kände mig som "anden i flaskan". Hjärnan var liksom i dvala hela tiden och aldrig riktigt vaken och den känslan skrämde mig enormt.

Varje liten aktivitet som jag ändå måste genomföra krävde enorma mängder energi och efter någon timme var symptomen om möjligt ännu kraftigare. Jag blev illamående och skakade i hela kroppen och blev tvungen att blunda, även om jag stod i kö eller var bland andra människor. Att tex följa med en sväng och handla mat höll på att ta knäcken på mig, då jag inte klarade av alla hyllor med olika varor, ljud av människor osv i butiken. Där märktes det väldigt väl att hjärnan inte klarade att ta emot fler synintryck eller ljudintryck.

På det här sättet tillbringade jag största delen av mitt liv under de 9 kommande åren...

Jag hann också med att må ännu sämre innan jag fick komma på en neuropsykiatrisk utredning.

Läs mer under fliken "Mitt inbördeskrig".