Pies sida om utmattningssydrom

 

Åren före

Innan jag går in på själva utmattningen, vill jag berätta lite om vad som hände och hur jag mådde åren innan utmattningen var ett faktum.

Hösten -92 blev jag gravid och i samband med denna fick jag alltmer tilltagande muskel- och ledvärk, som många år senare skulle visa sig vara fibromyalgi,  samt en mycket kraftig foglossning.

Efter min dotters födelse, våren -93, blev det mycket nattvak. Bärande och vakande i timtal, ofta hela nätter. Stelheten och värken i leder och muskler ökade. Stel och svullen i armar och händer, var ibland rädd att tappa min dotter pga detta. Svimfärdig och yr av trötthet hela tiden. De få gånger min dotter råkade sova på dagen passade jag på att städa och tvätta osv. Gav mig inte tid att vila själv, jag kunde ändå inte slappna av. Då var det bättre att hålla sig uppe hela tiden. Dessutom var det svårt att ge sig själv "tillåtelse" att lägga sig ner och vila mitt på dagen!

Svår värk i ryggen pga diskbråck och inflammerade bäckenleder, återkommande inflammationer i andra muskelfästen pga för mycket bärande av min dotter. Dessutom besvär med magen, colon irritable, sedan tonåren.

Hösten -94 började jag arbeta heltid som receptionsansvarig. Kände mig dödstrött och hade kraftig värk i hela kroppen, ryggen, lederna, musklerna. Dessutom colon irritable som krävde att jag steg upp kl 05.00 varje morgon, för att hinna äta frukost och gå på toaletten de antal ggr som behövdes för att tömma tarmen. Var tvungen att vara "representativ" på arbetet, vilket krävde noggrannhet vad gällde kläder, hår, makeup, naglar osv. Dessutom perfekt i receptionen, både vad gällde utseende och service - alltid ligga steget före i tanken.

Dottern sov fortfarande inte, vid 1,5 års ålder, några längre stunder åt gången. Hon var hur pigg som helst fram till midnatt, och vaknade flera gånger varje natt. Jag minns att jag ofta mådde illa av tröttheten när jag satt i bilen på väg hem från jobbet. Men samtidigt njöt jag av mitt omväxlande arbete där det ständigt hände nya saker och jag hade underbara arbetskamrater! Mängder av besökare och samtal i växeln. Förfärligt stressigt hela tiden, men jag upplevde nästan bara att det var roligt. Något jag behövde för att leva. Jag var översocial helt enkelt! Jag ville hellre vara där än hemma med min familj...    Ansvaret hemma kändes som en tung börda jag inte klarade av att bära.

Under vintern och våren -97 genomgick jag tre kirurgiska ingrepp i ändtarmen, som misslyckades, varför jag genomled 8 månader med svåra smärtor, ätstörningar och ångest. Jag friskförklarades i december samma år men i samband med att jag äntligen kunde slappna av ökade ångesten dramatiskt. Min företagsläkare ordinerade Cipramil i början av -98 som avsevärt förbättrade min psykiska hälsa. Efter några veckor tyckte jag att det var roligt att umgås med min familj igen!

Alltså blev det också möjligt att köra på ännu en extra hög växel på arbetet, vilket också krävdes då det blev mer intensivt med utökade arbetsuppgifter. Jag gick på högvarv och hade jätteroligt. Engagerade mig i allt som hände omkring mig, bjöd på mig själv i alla lägen och tog hand om människor som mådde dåligt, fast jag kanske inte ens kände dem så väl... Såg till att alla omkring mig kände sig väl till mods i mitt sällskap, och fick förstås otroligt många vänner. Alla kom till mig med sina problem och jag gav dem av min tid och mitt engagemang. Jag brann verkligen, både för arbetet och min medmänniskor!

Hade total kontroll över allt, både i arbetet och privat. Hade otroligt höga krav på mig själv och fick aldrig göra några fel. VILA fanns det inte något som hette i mitt ordförråd. Det var FULT.

Tyvärr var jag ofta återkommande sjukskriven, då jag fortfarande hade förfärlig värk, både i ryggen och övriga kroppen. Jag drabbades mycket ofta av infektioner av olika slag och ryggen låste sig gång på gång. Den gräsliga tröttheten hade jag också kvar som en huvudvärk som aldrig gick över. Men jag ignorerade alla kroppens signaler och tänkte att "jag kör på så länge det bara går, jag har ju så roligt!". Men - jag minns också att jag ibland kände lättnad över att bli sjuk, för då var det OK att ligga kvar i sängen. Då kunde jag tillåta mig att vila lite, eftersom jag var sjuk. Det var ett giltigt skäl inför mig själv.

Såhär såg livet ut för mig fram till våren -99 då utmattningen till slut drabbade mig med fullaste kraft.

 Läs fortsättningen i "Tidiga symptom"