Pies sida om utmattningssydrom

Min ADHD och min PERSONLIGHET

Det är flera faktorer som påverkar hur man "blir" och hanterar sin ADHD (även om man nu inte vet om att man har den) och det är bla ens personlighet, intelligens, uppväxtförhållanden och uppfostran samt vilka symptom i ADHD:n som man har mer eller mindre av.

 

Så här står det bl a om mina PERSONLIGA EGENSKAPER i utredningsmaterialet:

"DRIVANDE OCH ENERGISK PERSON SOM HAR SVÅRT ATT HANTERA AKTIVITETSNIVÅN, SÄTTA GRÄNSER OCH LYSSNA TILL SINA EGNA BEHOV."

Jag är också MYCKET SOCIAL - EMPATISK - VARM - PERFEKTIONIST - DISCIPLINERAD - ORDNINGSAM - STRUKTURERAD och har dessutom ett STARKT KONTROLLBEHOV - vilket i mångt och mycket går tvärt emot min funktionsnedsättning. Jag har alltid kunnat hålla"många bollar i luften", lösa problem, snabbt lära mig nya saker osv, med hjälp av olika strategier som jag ovetandes har använt mig av - jag har skrivit upp ALLT på papper genom livet. Kollegieblock och post-it lappar i mängder, veckokalendern fulltecknad med allt jag inte fått glömma bort. Med hjälp av min omedvetna självkontroll och perfektionism har jag på något sätt lyckats hålla ihop mig och utföra mitt arbete "perfekt". Dessutom har jag alltid uppträtt korrekt, varit omtyckt och haft många vänner, aldrig hamnat i bråk eller haft problem med kort stubin mm. 

Självklart har ingen, inte ens jag själv förstått att jag haft ett funktionshinder som gjort att jag ständigt varit stressad och bränt energi i alla ändar för att kunna prestera allt detta. Jag har ju i princip aldrig "känt" stressen eftersom det varit mitt normaltillstånd ända sedan jag föddes... Jag var van vid hjärtklappning, hög puls, rastlöshet osv och visste inte om något annat.

Jag upplever själv att jag "fick" ADHD först när jag blev utmattad, då jag inte orkade ha järnkoll på mig själv och allt runt omkring mig längre. NU först förstår jag vilka problem jag egentligen har brottats med och hur otroligt mycket energi det har krävts av min hjärna för att "ha kontroll" under hela mitt liv!

 

Om mina SVÅRIGHETER på grund av ADHD står det bl a så här i utredningsmaterialet:

ÖVERAKTIV -  SVAG TOLERANS FÖR TRISTESS - SÖMNSTÖRNINGAR - ÅNGEST - LJUD/LJUS-KÄNSLIGHET - OFÖRMÖGEN att SLAPPNA AV - SVÅRIGHETER ATT STÅ EMOT IMPULSER - FOBIER - DÅLIG SJÄLVKÄNSLA mm.

 

 Överaktivitet samt svag tolerans för tristess (jag hatar när inget händer!)

 

Alltid, dygnet runt, hela livet. Fruktansvärt rastlös! Det måste alltid "hända" något i min vardag, annars blir det genast "tråkigt" och jag får stark ångest (förstår jag nu) och mår hemskt dåligt. Då MÅSTE jag göra något åt saken för att bli av med min ångest, ändra mitt liv, flytta, byta partner, inleda en flirt - vad som helst som ger mig en kick. Då försvinner ångesten och jag upplerer att jag mår bra. Helst ska livet vara spännande och fullt med överraskningar varje dag! Jag klarar INTE av att livet "går sin gilla gång", vardagssysslor och sen titta på TV tex, gör mig galen! Ingen dag får vara likadan som den förra...

Som barn var jag snabb i utvecklingen, gick tidigt, pratade väldigt tidigt (det fattar jag ju, så mycket som jag kunnat snacka som vuxen...). Mycket livlig fantasi, väldigt kreativ, musikalisk, lärde mig mycket snabbt utantill - ramsor, melodier osv. Var en riktig solstråle, gjorde människor omkring mig glada!

Rastlösheten kände jag av redan som liten, det är nog den biten som jag själv upplevt som jobbig i mitt liv. Den har nästan drivit mig till vansinne ibland - man känner sig sällan nöjd med det man har utan försöker nästan vrida ut och in på sig själv för att komma undan den tunga stenen över bröstet som gör att man måste dra djupa andetag hela tiden för att man har så outhärdligt TRÅKIGT! Men jag har pga av min självkontroll nästan aldrig visat hur det känns, utan suttit stilla när det behövdes, varit tyst när det krävdes osv osv. Hade inga problem med uppförande i skolan, väluppfostrad, glad och hjälpsam. MEN bet på naglarna, pillade på nagelbanden och trummade upp och ner med benen.

Jag ställer och har alltid ställt väldigt höga krav på de män jag varit tillsammans med. Jag kan reta ihjäl mig på att min man sitter och tittar på TV nästan varje kväll. Detta kan göra mig vansinnig inombords! Jag tycker att han är tråkig, lat och jag avskyr honom när jag ser honom sitta framför TV:n. Jag vill att den jag lever med ska fixa och dona lika mycket som jag gör. HELA TIDEN, JÄMT, ALLTID, punkt. Gör han inte det vill jag bryta upp, flytta, komma ifrån tristessen till nästan vilket pris som helst. "Nyhetens behag" är verkligen min grej, då mår jag så himla bra!

Det är likadant med olika projekt som är kanonroliga att starta upp, börja på något nytt, osv. Men om det är ett något längre projekt, har jag mycket svårt att slutföra det - det blir lätt enahanda och tråkigt efter ett tag - och då är man tillbaka på ruta ett igen. Det är nästan plågsamt att behöva ta tag i slutförandet!

Min personlighet som är "självpådrivande" gör naturligtvis dessa problem än värre. Dessutom ska det gå snabbt när man gör något.  När jag gör 10 saker samtidigt så går det undan minsann! Jag får saker gjorda, jag skulle bli tokig annars. Men tillsammans med mina ADHD-problem så har både hjärnan och kroppen tagit väldigt mycket stryk av att köra i samma höga tempo hela tiden. Inte konstigt att man blev både kroppsligt sjuk och utmattad efter att ha kört på högsta växel i så många år...

Mina svåra sömnstörningar beror ju naturligtvis också på att jag (min hjärna) varit oförmögen att reglera aktivitetsnivån...

 

Sömnstörningar/Omöjligt att slappna av

Jag vet att jag skrek "dag och natt" när jag var spädbarn och aldrig sov, inte kunde komma till ro, hade ont i magen - men vilken unge har inte såna problem ibland? Det var bara det att jag hade samma problem hela tiden. Koliken blev väl bättre, men slappna av och somna, det kunde jag inte. Efter 48 år kan jag det fortfarande inte.

Min hjärna är oförmögen att reglera aktivitetsnivån (vaken, sömn, vila) utan ligger alltid på "SLAPPNA INTE AV!/ SOMNA FÖR GUDS SKULL INTE!/HA KOLL PÅ ALLT!/GE JÄRNET"! Det beror på att det produceras för lite Noradrenalin i hjärnan och då fungerar inte signalerna mellan de främre hjärnhalvorna som sköter den biten. Det hjälper alltså inte hur mångar avslapningsövningar jag provar, eller sömntabletter heller för den delen, det är inte jag som bestämmer! Jag är född med stressad hjärna. Det är ett funktionshinder. Skönt att kunna berätta det för alla hurtiga människor som tjatat i åratal på att jag på något sätt gör FEL eller är HYSTERISK för att jag inte kan somna. Eller att det bara är att lägga sej ner och blunda - så somnar man!

Tji fick du, som sa det!

"Jamen, hur kan du överhuvudtaget leva om du inte sover? Det går ju inte." Tja, näe, det går ju inte, men jag har kunnat iallafall. Min hjärna har överproducerat adrenalin dygnet runt tills vi klappade ihop och var utbrända, både hjärnan o jag. Det är ju inget jag kunnat styra över. Och jag har aldrig haft något annat att jämföra med, jag har ju alltid varit så här. Tanken att det skulle kunna vara något "fel" på mig, har aldrig slagit mig.

Jag minns alla kompisar jag skulle sova över hos under barn- och ungdomsåren, alla läger, samma sovrum som mina föräldrar i 8 år (rena tortyren, både för mej och för dom), kurser och kick-offer i samband med olika arbeten. Har jag någonsin sovit vid dessa tillfällen? Nej, och definitivt inte ens slumrat om jag legat i samma rum som andra. Hela nätterna har jag legat och bara VÄNTAT ut tiden, tills de andra skulle vakna. Ganska ensam och lite ledsen har jag känt mig där jag legat timme in och timme ut och glott rakt ut i mörkret medan alla andra kunde sova. Dessutom har jag retat ihjäl mej på alla andetag och snarkningar jag tvingats lyssna på hela nätterna, jag tyckte att det var rena tortyren. Och så hjärnans snack och diskussioner samtidigt. Jag fattar faktiskt inte själv hur jag kunnat vara på alerten och lära mig nya saker, arbeta eller över huvud taget hänga med i svängarna som tillhör livet, på samma sätt som alla andra (och lite till) när jag egentligen aldrig har varit utvilad.

Det är som om hjärnan lever sitt eget liv och tjatar om saker och ting när man lägger sig ner och blundar, som om något inne i kroppen eller själen inte VILL att jag ska sova - att jag ska släppa kontrollen... Hjärnan vill inte släppa kontrollen, den är jag lite stolt över att jag har. JAG behöver minsann ingen sömn, det är bara "andra" SVAGA människor som måste sova och har MAGE att släppa kontrollen! Nej, det där med att sova varje natt har jag nog aldrig förstått mej på.

Men tror du att jag någonsin berättat för någon eller klagat över att jag inte sovit? Har jag varit sur, på dåligt humör? Nej, inte ens som barn sa jag något om det. Här klagas det inte, minsann. Och det är ju bra, men ingen kunde ju heller förstå att jag behövde hjälp...

 

 

Fobier 

Ljudkänslighet, i synnerhet när det gäller andning...

Jag tror jag är värsta sortens ljudkänsliga människa, när det gäller andra människors ljud! Arma stackars människor som försökt "hålla tyst" i min närhet. Jag tål inte höra människors andetag, näsor som piper när luften går ut och in, för att inte tala om när människor snarkar! Det retar upp mig så enormt att jag blir rasande och helst vill döda personen det gäller, bara det blir tyst! Stark ilska, panik, hatkänslor osv är vad jag känner, redan vid minsta ljud som påminner om en snarkning. PANG! Du är DÖD!

Snacka om svår fobi, och den finns där både dag som natt. Jag har otroligt svårt att se människor som sover på bussar, flyg osv. "Huuuur kan dom ha så dålig självkontroll som låter sig själva sova när andra människor sitter runt omkring och kan se på dom?" tänker jag då, som själv är så väldigt normaaaal... Men ok då, dom får väl sitta där och se fula ut, bara dom håller TYST. Som tur är har jag en självdisciplin som övergår det mesta, så jag har aldrig gjort slag i saken och tagit kål på nån - men att känna en sån enorm ilska och panik tycker jag är fruktansvärt obehagligt och jag blir rädd för mina starka negativa känslor.

Jag tror själv att denna fobi har med min egen sömnstörning att göra, jag uppfattar sovande personer som provocerande eftersom jag själv aldrig kunnat sova ordentligt. Jag kan också tillägga att jag inte är speciellt förtjust i att höra min egen andning heller... Ja, Gud hjälpe mig!

 

Kräksfobi...

Att kräkas är jag inte heller särskilt intresserad av. Jag har sedan barnsben varit totalt vettskrämd för illamående och kräkningar - det skapar våldsam panikångest hos mej. Som barn och ungdom hade jag ganska ofta magsjuka, flera ggr om året, och varje gång det gick över var jag fruktansvärt orolig för nästa gång jag skulle bli sjuk igen. Jag bad aftonbön (det gör jag fortfarande, fast inte riktigt om samma saker...) och varenda kväll bad jag att

"Snälla rara Gud, gör så att jag slipper må illa och kräkas". Jag höll säkert på i 25 år med samma förtvivlade önskan. "Jag gör vad som helst, står ut med vad som helst - smärtor, whatever - bara jag slipper må illa"...

Om andra blev sjuka som jag hade varit i närheten av, fick jag hjärtklappning i flera dygn, tills det visade sig att jag sluppit undan.

När min dotter skulle födas hade jag bara ett bekymmer inför själva förlossingen. Jag hade läst att många mår illa och kräks vid ett visst skede när barnet ska komma ut. Gissa vad JAG låg och bekymrade mej över, bland värkar och smärtor och allt, man trodde ju inte ens att det KUNDE göra så ont, att man nog skulle dö snart - men jag klämde in "bara jag inte behöver må illa" också... Typiskt mej alltså. MEN - jag slapp faktiskt den biten och jag var såååå tacksam för det efteråt! Smärtan var förfärlig - men illamåendet skrämde mej så mycket mer...  

 

 Att sätta gränser/ha integritet

Har aldrig fungerat för mej. Jag brukar säga att "jag har en motorväg som går rakt in i hjärtat", där människor kör rakt in och parkerar ibland eller bara kör sönder och sen åker ut igen. En del kliver dessutom ur bilen när de parkerat och blir mina vänner. Det händer tyvärr också att människor parkerar och INTE blir mina vänner, sårar mig och stjäl energi. Jag har så fruktansvärt svårt att sparka ut någon som väl tagit sig in... Kan inte säga ifrån  utan att känna att jag bär mig ILLA åt. Har alltid känt så. Jag klarar inte av att någon blir ledsen eller arg på mig, det innebär att jag inte är älskad och kommer att bli övergiven.

Jag utgår ifrån att alla människor är goda och kärleksfulla och jag tar dem till mitt hjärta innan jag hunnit upptäcka vad de egentligen går för. Så kärleksfull, vårdande, empatisk, naiv, godtrogen, barnslig, jag gör samma sak gång på gång utan att kunna stanna upp förloppet. Logik och känslor är inte alls samma sak för mig. Och det är nästan alltid känslorna som styr! Jag tänker inte ens på det.

Som tur är har jag träffat många människor som berikat mitt liv och ofta blivit mina vänner för livet. Men alla de andra! Som jag öppnat mitt hjärta för, och som inte hörde dit. Åh, vad jag har ångrat mig ibland!

Jag hoppas att jag kan lära mig att sätta lite mer gränser och stänga till lite om min själ och mitt hjärta. Jag jobbar på att tänka efter lite mer innan jag följer mina känslor, men... Jag sa att jag JOBBAR på det!

 

Lyssna till egna behov...

är jag också förfärligt dålig på. Jamen, jag KÄNNER liksom inte tex hunger när jag håller på med något intressant. Jag upplever inte att jag plågar mig själv på något sätt, jag bara SKA göra färdigt innan jag går på toa, äter mat, dricker osv. Den känslan sätter sig ÖVER min behovskänsla. Det är väldigt svårt att förklara. Ta en paus! Va, jag behöver ingen paus, är väl ingen mes heller, här kör vi på tills vi stupar. Känslan vinner över förnuftet ännu en gång. Självdisciplin och kontroll, IGEN.

Man måste göra klart saker direkt, annars infinner sig känslan av att det ALDRIG kommer att bli klart, och det är en förfärligt olustig känsla tycker jag. Hellre är jag hungrig än att jag går ifrån det jag vill slutföra, oavsett hur många timmar det tar. Jag KAN sätta mig till doms över min kropp, det har jag alltid gjort. Det är JAG som bestämmer, inte min kropp. Klart man får fibromyalgi efter många år, som man OCKSÅ vägrar att acceptera utan förnekar och trotsar. Kör på tills man kollapsar och blir utmattad dessutom. Duktigt tjejen, nu har du bränt veken i båda ändar, hur smart var det? Hm, kanske inte så smart, men jag hade ju rätt roligt under tiden iallafall...

 

Dålig självkänsla/Att inte få göra "fel"

Att alltid utgå ifrån att man inte riktigt duger, att det man presterar aldrig är lika bra som det andra presterar.

Att göra fel är något fult, särskilt om andra människor upptäcker det. Men det gäller bara när JAG gör något fel, ingen annan.

Alltså, jag kan bli tokig på mig själv ibland, när jag känner mig underlägsen andra människor fast jag egentligen inte har någon anledning. Men som vanligt går mitt förnuft och mina känslor stick i stäv. Det är ju väldigt hämmande för en männsika att alltid ha baktanken "tänk om det inte duger" i nästan allt man gör. Det känns som ett lock som sitter i bröstet och liksom ser till att man inte släpper ut för mycket, att man inte känner full trygghet i att man kan klara av det man håller på med även fast man egentligen VET att man kan... 

Redan som barn trodde att jag hade "en liten hjärna men ett stort hjärta", precis som Nalle Puh, och det har jag helt seriöst trott på även i vuxen ålder.

Som det här med mitt sjungande t ex. Jag älskar verkligen att sjunga och jag vet ju, rent teoretiskt, att jag faktiskt KAN. Jag har sjungit på så många konserter och föreställningar, både i kör och som solist, bröllop och begravningar och opera - men inte sjutton får jag bort den där känslan av att alltid vara lite sämre än mina sångkamrater. År ut och år in. Om jag får beröm för min sång så värmer det naturligtvis för stunden och några dagar framåt, men sedan är det likadant igen.

Jag kan inte sjunga ut helt och hållet av hjärtats lust, det är något som håller tillbaka det där allra sista som jag faktiskt vet att jag har. Inte ens när jag är helt ensam kan jag släppa loss min sång helt och fullt. Är jag rädd för att göra fel inför mig själv, till och med? Ja, jag tror faktiskt att det är så. Kanske kan jag komma förbi det där "locket" och ohämmat släppa lös min röst någon gång i framtiden. Jag hoppas verkligen det!

  

Dåligt immunförsvar

Jag kan nog säga att jag varit sjuk ofta under mitt liv. Både som barn och som yrkesarbetande vuxen. Sällan har jag klarat mig en hel månad utan att vara sjukskriven. Det var inte många HELA månadslöner jag fick under alla dessa år för jag har alltid haft en benägenhet att dra på mig infektioner av olika slag. Jag minns att F-kassan ringde till mig när jag var runt 25 år och frågade ut mig om varför jag hade så många sjukdagar per månad. Var jag arbetsskygg? Periodare? Det var både kränkande och pinsamt att försöka förklara att så här är sanning - jag ljuger inte, för en obehaglig tant i telefon som absolut inte ville tro på det jag berättade.

Ungefär 3 veckor i rad kunde jag arbeta, sen fick jag en kraftig infektion av något slag, eller annars låste sig ryggen istället. Fast jag kämpade på och kom till jobbet när jag mådde dåligt så slutade det alltid med att jag fick hög feber eller blev så mycket sämre på andra sätt som gjorde att jag ÄNDÅ blev tvungen att stanna hemma. Det gjorde ingen skillnad om jag hade kanonroligt eller jättetråkigt, jag blev sjuk iallafall. Men så fort jag mådde lite bättre drog jag igång och körde järnet igen förstås, jag kunde ju inget annat. Och så ca 2-3 veckor senare blev jag förstås sjuk igen. Och igen. Jag hann aldrig hämta mig mellan sjukdomarna. 

Jag tror att jag har haft infektioner i de flesta slemhinnor man kan ha det. Jag fick förkylningsinfektioner fler gånger än det fanns månader på året, urinvägsinfektioner, svampinfektioner, ögoninflammationer, luftvägsinfektioner, maginfektioner, infektioner i munnen, halsinfektioner osv, osv... Gång på gång genom åren. Jag åt så mycket penicillin att jag till slut fick en mycket kraftig och långvarig allergisk reaktion.

Nu, sedan jag fått min diagnos, har jag börjat fundera över om det var min ADHD som gjorde att jag bara orkade vara på topp och på högvarv ca 3 veckor åt gången, och sedan lade hjärnan och kroppen liksom av och blev sjuk en vecka eller två för att på något vis återhämta sig. Det känns logiskt eftersom jag följt samma mönster genom hela livet, trots hårt motstånd från min sida eftersom jag absolut inte ville lyssna på kroppens signaler, hur den än bråkade och skrek.

 

Impulser/starka känslor

Vaddå "impulser", tänkte jag först när jag gick igenom min utredning, vad menas med det? Jo, det  är ju bl a mina snabba ideer, känslor,  problem osv som far genom mig hela tiden. Jahaa, då vet jag precis vad som menas.

Då jag hinner uppleva mängder med nya känslor och tankar inom mig för varje minut, blixtsnabba tankar om precis vad som helst som oftast inte (i princip aldrig) hänger ihop med varandra, så hinner jag förstås tänka ut och känna lika många lösningar på tex problem under samma korta tid. Ofta känner jag direkt vad jag ska tänka, agera, säga - och jag styrs av det. Det BRUKAR faktiskt fungera och bli rätt - men ibland skulle det kanske vara bra om jag kände efter lite längre än 3 minuter innan jag kastade mig in i vad det nu kan vara...

Jag har väldigt svårt att stå ut med ovisshet, jag vill hellre veta - även om vetskap kan vara skrämmande och göra ont - jag har lättare att hantera dessa känslor än ovisshet. Man vet inte hur man ska förhålla sig till att inte riktigt veta, upplever jag. Det har säkert en hel del med mitt kontrollbehov att göra, jag känner mig tryggare av vetskap.

Och i och med vetskapen drar min handlingskraftighet igång igen förstås... Ja, jösses.

Och starka känslor, det kan du räkna med att jag har! Det ytterst sällan jag ställer mig neutral, mina känslor är oftast rena ytterligheter! Antingen tycker jag mycket om/älskar något/någon, eller annars tycker jag mycket illa om något/någon. Alltså, det  där ordet "lagom" finns definitivt inte ofta i mitt känslospektra. Jag reagerar med starka känslor på princip allting. De hoppar omkring och studsar mellan plus och minus under hela min vakna tid. Himla många timmar alltså, eftersom jag sover så dåligt.

Jag är ytterst känslig för andras ilska, både mot mig själv men även mot andra. Det finns inte en chans att jag klarar av ett debattprogram på TV, där man kritiserar och ifrågasätter varandra. Jag tycker att det är fruktansvärt obehagligt och jag tycker synd om den som blir "påhoppad", oavsett om jag håller med den personen eller inte. Det är helt galet. När min man, tex, fixar med något och blir tvärarg för att det inte går som det ska, blir jag stel som en pinne och känner obehaget i magen direkt. Trots att han inte alls vänder ilskan mot mig! Jag minns att jag som liten blev helt förtvivlad om mina föräldrar överhuvudtaget höjde rösten mot varandra eller mot mig. Min själ är så sårbar, det känns som om det inte finns någon hud som skyddar - känslorna bara går rakt in med våldsam kraft.

Ilska är också något som jag själv sällan känner. Det har alltid varit så att jag i första hand blir ledsen eller sårad och det ska till väldigt mycket innan jag blir arg. Och det ska ännu mer till innan jag överhuvudtaget släpper ut min ilska. Att visa ilska innebär för mig "att bära sig illa åt", och jag har extremt svårt att släppa ut negativa känslor. För några år sedan blev jag ordentligt arg, för att inte säga förbannad på en person som upprepade gånger bar sig illa åt, både mot mig och andra i min familj. Det tog ÅR innan min ilska till sist rann över och jag inte kunde hålla emot längre utan gav personen svar på tal och berättade om alla oförätter som begåtts. Men det var så fruktansvärt obehagligt att jag skakade i hela kroppen och hackade tänder, när jag äntligen släppte på kontrollen och lät ilskan komma ut. Det tog ett dygn innan jag blev lugn igen.