Observera att detta inte är någon medicinsk faktatext. Det är mina egna erfarenheter och den information som jag tagit till mig, som ligger till grund för det jag skriver om tex ADHD/utmattning/fibromyalgi/colon irritable och ångest osv. Jag har själv dessa diagnoser sedan många år tillbaka, men ADHD-diagnosen har jag bara haft i ca 3 år tillsammans med "bipolär sjukdom", som det senare visade sig att jag också har.
2012-04-03
Hallå alla vänner!
Ville bara skicka lite extra energi och värme till Er som behöver det.
Jag tänker på Er och hoppas att Ni orkar kämpa lite till... jag kämpar också på med värk och smärta och sömnlösheten... i natt vattnade jag blommorna kl 03.20... Man måste ju använda tiden till något vettigt... Varför är det stört omöjligt att hitta en smärtmedicin som hjälper på mig? Är det ADHD:n som gör att hjärnan inte tar till sig smärtlindrande substans, tro?? Nån som har erfarenhet av detta??
STOR KRAM, Pie
Hej på er,
hur har ni det i vårvädret? Solen har ju varit framme en hel del här i Linköping, men det blåser attans så kallt. Annars är det härligt att stå eller sitta en stund i lä, då känner man ju hur solen värmer i ansiktet. Såg en t-shirt och ett par shorts cykla förbi utanför staketet i går, men det var nog att överdriva lite, tyckte jag. Den killen har tur om han inte blir sjuk, tänkte mamma Pie... Jag låg och funderade på en sak inatt då jag inte kunde somna i vanlig ordning. Undrar om man skulle kunna "arbeta" som medmänniska vad gäller problemen som många har att hitta någon "vanlig" människa att samtala med. Jag menar, ibland kan man känna att det vore skönt att prata med någon som INTE har utbildning, som psykologer eller samtalsteurapeuter osv. Bara en vanlig klok människa att ha som bollplank eller att lätta sitt hjärta inför. Klok ja, det är ju där JAG kommer in, haha! Nej, men allvarligt, det kanske finns ett behov där som inte verkar vara tillgodosett, vad tror ni?
Alltså, livscoacher o andra i all ära - jag kan ofta uppleva att de är så hurtiga och klämkäcka på något vis, och det orkar man inte riktigt med ibland om man inte är på banan själv. Det kan kännas lite ytligt... och man kan inte riktigt ta till sig en massa peppningi alla situationer. Hm, kanske man kunde orka ett och annat samtal i veckan tex. Jag är ju så full av empati och behöver nästan göra av med lite innan den växer mig över huvudet... Och jag har ju ett äkta intresse för människor och deras liv. Det här måste jag fundera mer över...
Tänker på Er och skickar lite extra kärlek och empati (eftersom jag har överskott...)
KRAM KRAM, Pie
2012-01-25
Hej mina kära vänner
Hur går det för er med kämpandet i livet? Själv stretar jag på och försöker vara uppe ur sängen så mycket som möjligt. När jag väl kommit upp och ätit frukost (vid lunchtid för det mesta...) så måste jag undvika att gå in i sovrummet igen för då har jag så svårt att undvika sängen. Det känns som den liksom drar mig till sig... Istället försöker jag göra något annat, hasa runt i nattlinnet och vattna blommor eller något sånt INNAN jag kan gå in i sovrummet och klär på mig. Lägger jag mig ner igen är det för det mesta helt kört för resten av dagen... Tänk att det ska vara ett sådant helsicke att kliva upp nu, när jag i princip hoppade ur sängen hur tidigt som helst på morgonen förr... usch. Men jag kan inte klaga, det finns så många som har det mycket värre så det är bara att jobba vidare och försöka njuta av guldkornen man får ibland. Det största guldkornet är min underbara dotter! Hon ska dansa bal och ta studenten i vår, och det ser jag förstås fram emot med glädje! Dessutom är hon en härlig ung dam med mycket humor och omtanke, så jag njuter verkligen av varje sekund tillsammans med henne. Hon ger mig liv och energi med sin närvaro. Jag är så innerligt tacksam för att hon finns. Och jag hoppas att det i Era liv åtminstone finns NÅGOT enda guldkorn att tänka på och kämpa för, även om det är aldrig så litet!
Med värme och kärlek till Er alla
Pie
2012-01-11
God fortsättning på det nya året, alla Ni som går in och läser här!
Jag önskar förstås ett mycket bättre år för oss alla som kämpar med våra liv och vår vardag! Ett år då många av Er som läser här kanske äntligen kan få Era utredningar, svar på alla frågor, tröst och hjälp, tillit och förtröstan, förståelse från både Er själva och omgivningen. Jag önskar Er allt som Ni behöver för att klara av livet!
Vet Ni, det har varit över tiotusen besök på den här sidan nu, det anade jag inte ens i min vildaste fantasi när jag startade den. Det är helt fantastiskt och glädjande för mig som inte precis trodde att någon skulle vara intresserad av det jag hade att berätta...
Så TACK alla Ni som har läst och fortfarande läser på den här sidan, alla Ni som skriver så fina ord i gästboken och även till min mailadress, Ni värmer och glädjer mitt hjärta... och hjälper mig att må bättre när livet känns jobbigt. Tänk vilket förtroende Ni ger mig när Ni så öppet skriver om Era liv här i gästboken eller på mail. Jag känner stor ödmjukhet tacksamhet för detta.
Ni berikar mitt liv...
TACK!
Med kärlek och värme,
Pie
2011-10-09
Hej, alla mina vänner i höstblåsten...
Nu är det inte lika svettigt längre, som det var förra gången jag skrev här. Eftersom jag börjat tycka att det är vackert med höstlöv och rönnbär, så börjar jag väl bli gammal (usch) och klokare (hoppas jag :) ) Förr var hösten och vintern det värsta jag visste, men skam den som inte kan ändra sig...
Hur har ni det, alla ni andra, med era diagnoser och trasiga själar? Själv kan jag verkligen inte klaga, jag har hållit mig ifrån den värsta ångesten och rastlösheten ganska länge nu. Jag känner den, men den tar inte överhanden. Det är bara att vara tacksam för varje dag som känns ganska ok. Sen har jag mina dagar varje vecka då jag inte tar mig upp ur sängen, men jag försöker vara lite cool och säga till mig själv att det är som det är. Idag måste du vila, imorgon kanske du orkar vara uppe hela dagen.
Vid enstaka tillfällen hjälper jag till som RödaKors-värd på sjukhuset här i Linköping. Det är ett par ggr i månaden bara, 4 timmars pass. Passar mig utmärkt! Då får jag träffa människor och hjälpa dem att hitta rätt. Man känner sig så nöjd och glad i själen när man åker därifrån. Självklart ideellt arbete, men man gör det ju inte för att tjäna pengar, man gör det för att känna att man behövs och att man har hjälpt någon under dagen. Dödstrött förstås, men glad och varm i hjärtat! Att man måste tillbringa några dagar i sängen är det faktiskt värt eftersom det ger en sån glädje!
Vissa dagar sitter jag i nattlinnet och pillar lite med mina gratulationskort som jag tillverkar. Det blir precis inget städat och tvättat men jag har ju en underbar man som tar hand om det mesta och en härlig dotter som hjälper till när hon kan. Jag är så oändligt tacksam över att jag FÅR vara som jag är! Annars skulle jag vara tvungen att bo helt ensam, för jag skulle inte klara av att känna krav på mig och ha skuldkänslor hela tiden, som jag hade första åren av min sjukdomstid.
Sen försöker jag fokusera och lägga energin jag har på min dotter i första hand. Hon är 18 år nu, men bor hemma och jag lägger hellre tid på att prata med henne, hjälpa henne med någon läxa eller övningsköra osv. Det är kvalitetstid och stunder att spara i hjärtat. Övningsköra behöver vi faktiskt inte göra längre - hon tog sitt körkort i förrgår!! Det går så fort, snart är hon helt vuxen och det gäller att njuta av henne medan man får!!
Jag håller också på med min operasång och gnetar mig igenom svåra noter i takt med orken. Försöker vara med på våra övningar så ofta jag orkar, för det är ju så fantastiskt roligt! Alla vet hur jag mår, jag har gjort klart för dem hur läget är, så det är aldrig någon som ifrågasätter eller muttrar när jag hör av mig och säger att: idag orkar jag inte. Där får jag också vara precis som jag ÄR och känner mig omtyckt med alla fel och brister. Sen får vi se om jag pallar ända till föreställningarna nästa höst, men just nu njuter jag av stunderna!
Hur är det med Er som väntar på utredning? Har någon av er blivit utredda än, och vad blev resultatet? Jag vill hemskt gärna veta hur det går för Er i kampen för en dräglig tillvaro! Snälla, skriv till mig och berätta hur Ni har det!!
Jag tänker på Er och skickar värme och energi (hade lite extra över idag...)
Med kärlek och beundran för Er som kämpar, Pie
2011-07-08
Hallå allihop!
Hur har ni det i sommarvärmen? Här är det svettigt och kvavt. Vi som bor i inlandet har inte precis någon sjö- eller havsluft som blandar upp den kvalmiga luften. Nu skulle det vara utmärkt att bo vid kusten någonstans!! Någon som har lust att inkvartera mig vid havet? Jag kommer på nolltid - med kudden under armen!
Jag undrar hur många kilo papper jag har gjort använt under mitt 50-åriga liv? Alla post-it-lappar man har skrivit för att man ska få någorlunda ordning på sitt liv, alla kollegieblock, alla filofaxer och almanackor och dagböcker... hjälp! Om jag inte tittar på mina nedskriva uppgifter varje dag så är jag ta mig tusan helt off! Det räcker inte att kolla av kvällen innan, jag måste glo igen SAMMA dag! TUR att jag en gång i tiden lärde mig att skriva, ha ha! Jag kan bli full i skratt ibland - jag ser mig själv drunknande i alla ihopknölade lappar som gjort sitt... Ja ja, man har väl bidragit till ökad försäljning i pappersbranchen iallafall!!
Häromdagen läste jag en insändare i vår lokala tidning, det var en man som skrev att utbrändhet/gå in i väggen är detsamma som LATHET. Snacka om att mitt hjärta började dra upp i fart som en racerbil! Den killen är ju helt ute och cyklar, alltså! På fel sida av vägen till och med... Han skrev att egna företagare som jobbar 80 timmar i veckan aldrig bli utbrända. Men, att vara utarbetad är ju inte detsamma som att vara utmattad eller utbränd i båda ändar.
När man är utarbetad behöver man naturligtvis vila för att läka innan man kommer igång igen. Men att vara utmattad innebär att hjärnan inte klarar att ta emot minsta impuls utifrån och det gäller ju både fysiskt och psykiskt, och det är dessutom dödligt om man inte får hjälp. Men jag är övertygad om att den som är utarbetad till sist BLIR ordentligt utmattad/utbränd om man har samma arbetsbelastning år efter år och använder både kropp och sin själ i sitt arbete.
Så Du, grabben: den egna företagaren har kanske inte blivit utbränd - ÄNNU. Men lugn bara, det kommer...
Var rädda om Er!
Massor med sommarkramar, Pie
(som faktiskt SKA åka en liten sväng till havet, till min goa kompis i Höganäs. Där ska jag passa på att andas in havsluft!!)
2011-05-25
Hej, kära vänner!
När jag kom in på sidan idag och "kollade läget" blev jag helt förundrad över hur många nya meddelanden jag fått på i min gästbok! Arma medmänniskor som mår så dåligt och har så lite struktur och trygghet i sina liv! Men TACK för att Ni skriver till mig, jag lär mig mer och mer om hur de här tillstånden påverkar olika människor och blir dessutom mer och mer ödmjuk... Och varje gång jag läser någons livshistoria så blir jag sådär förtvivlad och vill hjälpa till och lösa problemet, men det kan jag ju inte förstås, och då känner jag uppgivenhet och funderar på HUR vi ska kunna ändra på våra liv NU!! Givetvis på direkten, jag har ju ADHD...
Usch, det är svårt att inte kunna handla på den där direkta impulsen, Ni vet ju själva..., och hjälpa ALLA som far illa. Jag känner SÅ mycket för Er som skriver om Era livssituationer, men det har Ni nog redan förstått, även om jag inte har träffat Er eller känner Er. Jag och mitt "Nalle Puh"-hjärta önskar innerligt att vi kan skänka lite tröst till Er som behöver det. Ni ÄR inte ensamma, i tanken finns vi andra hos Er och stöttar.
Men livet kan vara så svårt, när den inre smärtan och förtvivlan breder ut sig och blir så stark att man inte kan slå bort den längre. När man känner att man självklart inte vill dö, men att man samtidigt far så illa inom sig att man inte kan leva på det sättet en sekund till... Jag vet, jag har ju också varit där. Många är de sånger och psalmer jag suttit och försökt nynna på, inne på toalocket med lyset släckt mitt i natten... Allt för att fösöka fokusera på toner och komma ihåg text, för att på något sätt TVINGA bort de andra känslorna och tankarna. Men jag klarade mig, jag överlevde fram till min utredning, sekund för sekund, dygn för dygn.. och det är jag djupt tacksam för. Men det var det värsta 1,5 året jag upplevt i mitt liv, jag tyckte det var så fruktansvärt att ha tappat bort hela mig och min själ, mitt hopp, min glädje, min envishet, den jag varit i hela mitt liv.
Så jag känner, jag känner smärtan när jag läser det Ni skriver till mig och jag känner all förtvivlan som finns i Era ord... de går rakt in i min själ. Och jag tänker, tänker på Er och vad Ni kämpar med just i denna stund - och jag beundrar Er...
Känn värmen jag sänder!
STOR KRAM så länge, Pie
2011-03-28
Jag borde egenligen skämmas, så mycket tid och ändå skriver jag visst bara en gång i månaden på den här sidan... Jag fattar inte vart tiden tar vägen. Tur att man inte ska jobba också, brukar jag säga, för tiden går så himla snabbt ändå! Haha, näevars, klart man önskar att man kunde jobba istället och njuta av det, men nu är det som det är - och då får man göra det allra bästa man kan av det.
Säg den lycka som varar... den känner ni igen va?? När jag tyckte att jag var som häftigast och kunde gå på mitt promenadband och det kändes ganska ok, vad hände då?? Jo, självklart kommer väl Farbror Inflammation och hälsar på i vänsterhöften och vägrar att gå hem igen! 3 kortisonsprutor senare sitter "gubben" envist kvar och jag vet inte hur sjutton jag ska bli av med honom... Inte genom att klampa runt på mitt rosa och vita promenadband iallafall - och jag som längtar så efter att få komma igång lite igen. SKIIIIIT. Bara att vila och vänta ut tills det går över... Mmmm, och jag som är så himla BRA på att vänta, typ... jag har ju ADHD!! Vet inte min höft om det?? Himla taskig kommunikation i så fall, mellan hjärna och höftleder... Titta, nu var vi där igen: KOMMUNIKATION är så himla viktigt, i alla lägen! Tänk att man lär sig något av höftledsinflammation också...
Och dessutom: man ska inte tro att man är nåt, haha!
Nu längtar jag desperat efter den här varianten, se ovan...
KRAM på er så länge, i vårsol och isvindar!
/Pie
2011-02-24
Hallå där, igen!
Jag är så glad, för jag har köpt mej ett promenadband som jag går en halvtimme på nästan varje dag! Det står där i vardagsrummet, bakom öppna spisen, och väntar på mej... Vitt och rosa (typiskt mej, jag skulle aldrig kunna leva med ett svart, tråkigt...!) och det fungerar jättebra! Fatta! Jag som inte kunnat hasa mej runt med hunden knappt, kan nu, efter några veckors promenerande faktiskt gå riktigt bra! Visst, det gör jätteont i ryggen och bäckenet, i hälsenorna (som alltid varit för korta...) osv - men jag går ändå! Jag KAN gå ändå! Min kropp och särskilt mina ben blir jätteglada av att gå. Jag själv blir glad över att det är så smidigt, jag behöver inte göra mej iordning utan kan ställa mej där i bara trosor, linne och promenadskor! Jag behöver inte ge mej iväg någonstans. Passar mej perfekt! Och min fetmage börjar bli LITE smalare, mina "handtag" på utsidan av låren har minskat och börjat bli hårda istället - av så lite! Jag lyssnar på musik eller tittar på TV samtidigt som jag går - och den där halvtimmen går kanonfort, måste jag säja. Och jag som avskyr att gå i spåret och sånt - det var absolut MEJ man tänkte på när man gjorde dom här banden... Ingen trodde att jag verkligen SKULLE gå, men tji fickk ni!!
Många glada och tacksamma kramar från mej!
2011-01-22
Hej, kära vänner!
Nu är vi äntligen över på andra sidan mörkret, nu kan det bara bli ljusare ute! Det BLIR nog vår i år också...
Jag känner mej så tacksam och ödmjuk just nu. Igår fick jag besked från F-kassan om att jag får permanent sjukersättning, som jag hade ansökt om... Det var nästan så att man tyckte att man lättade från marken ett ögonblick, så många tunga stenblock föll från hjärtat när brevet var genomläst! Tack, gode gud, tack tack! Det ordnar sig, vi behöver inte vända upp och ner på familjen, vi behöver inte flytta från hus och hem, vi kan fortsätta att ha våra ungdomar hos oss på halvtid - det är inte så fett, men det går runt! Så TACK igen, allt och alla för detta besked - och tusen tack, mina vänner. för att ni hållit tummarna för mig hela vägen!
När jag nu känner mig så glad och lättad för min egen och familjens skull, känner jag också en enorm sorg och vanmakt över att jag bara är en droppe i havet när det gäller att få en rättvis bedömning av hälsan. Ni är ju tusen och åter tusen som inte har ett endaste halmstrå att gripa efter, ingen trygghet någonstans, kanske inte ens någon familj eller vänner som bryr sig om vad som händer Er. Man har tagit ifrån Er allt, människovärdet, tron på att det finns rättvisa någonstans överhuvudtaget, den lilla energi som fanns kvar att kämpa med, tilliten, tron på själva livet...
Att inte bli trodd, när man kämpar för sitt liv varje dygn och försöker stå ut, HUR klarar man det? Vad händer inom en när man blir plötsligt blir "ingen" i samhället? Det är så kränkande och omänskligt att min logik och mitt sunda förnuft slår bakut när jag tänker på hur det har blivit i vårt land.
Vi som har dessa sjukdomar känner sällan eller aldrig någon frid eller ro inom oss, men hur ska det då kännas för någon som råkar ut för detta? Det måste ju bli ett fruktansvärt kaos som är rent livsfarligt om man redan innan mår väldigt dåligt. Hur många människor ger upp livet, efter ett sådant dödligt slag? Det är väl ingen som håller reda på antalet, det är väl inte viktigt för våra makthavare...
Jag önskar innerligt att jag kunde GÖRA något för Er som befinner Er i den här mardrömslika situationen. Jag funderar på att, i mån av ork, försöka komma ut till olika företag osv för att berätta om hur just vi har det, vi som har ungefär samma diagnoser. Hur vi fungerar och hur vi på olika sätt kämpar med våra liv och hur SVÅRT vi faktiskt har det, fast det inte syns utanpå... Om man kan få EN enda människa att öppna sig för vad man berättar, EN enda människa som ändrar inställning, blir av med sina fördomar - då kan det bli en kedjereaktion som kanske leder till något gott till slut.
Tänker på Er alla som har det svårt, i själen och hjärtat, med ekonomin, med oförstående människor omkring Er, eller kanske inga människor alls...
Jag sänder värme och kärlek till Er som behöver det mest!
Skriv gärna i min gästbok, så jag får veta hur ni har det.
STOR KRAM, Pie
2010-12-29
Hej, och god fortsättning på er alla!
Nu är det snart nyår och jag längtar efter våren, precis som vanligt. "The same procedure..."
Har fått en massa vårkataloger med kläder och det kliar i fingrarna efter att få sätta igång och beställa lite nytt med vår- och sommarfärger... VILL HA! Men, inte ett livstecken fr F-kassan och inte en spänn på fickan - så det är bara att bläddra på bland klädsidorna och DRÖMMA om att får köpa lite nytt...
Så in i döden trött och värk i kroppen och smärta så fort man ska röra sig - jag är skapligt less på detta nu!
Sådär ja, nu har jag tyckt synd om mej själv en stund, nu räcker det. Dags att försöka åstadkomma en middag utan att avlida på kuppen...
Hej o hopp, kära vänner - jag önskar Er en trevlig nyårsafton och hoppas att några av Er faktiskt orkar att umgås och ha det lite festligt också! Själv ska jag o mannen ta det lugnt som vanligt, blää, men det finns ju inga andra alternativ tyvärr. Dansa lite åt mej också, Ni som orkar!!
Vi hörs nästa år, hoppas jag!
Med KÄRLEK till Er alla... /Pie
2010-11-22
Hej, mina vänner!
Nääääe, inte ett ljud från F-kassan om något beslut, what so ever... Väntan oro väntan... blä.
Inga pengar den 19:e, för första gången - vilken egendomlig och oroande känsla, redan nu... Man har ju inte precis någon sparad buffert att ta av heller, när man haft sjukbidrag så länge. Blir inte mycket att spara av då...
Ekande kylskåp, och tre tonåringar som är sugna hela tiden och måste ha ordentlig mat - även om pengarna är slut... Jag känner verkligen med Er som redan sitter i den här båten, och kanske har suttit länge, vilken tärande oro Ni lever med hela tiden! Jag beundrar Er för att Ni klarar av situationen utan att bli fullständigt vansinniga, det måste jag säga.
Uppmuntringskramar till Er alla!!
/Pie
2010-11-12
Hej allesammans!
Här kommer lite småprat från mej igen...
Jag har äntligen fått en handläggare till mitt ärende hos F-kassan! Tyvärr ligger vi ca 2 månader "efter" i tiden, då min ansökan låg dold på "fel plats" i datasystemet, men min nya handläggare trodde ändå inte att det skulle behöva ta så förfärligt lång tid innan jag får mitt besked. Så nu hoppas jag på det. Lättare att hantera själva beslutet än den här ovissheten. Klarar jag mig eller går det åt skogen?? Man vet verkligen inte hur man ska förhålla sig till detta. Men jag hoppas förstås på att allting ska ordna sig på något sätt, även om jag inte vet hur. Jag har nog tur som är född med denna envisa känsla av optimism som aldrig ger sig. Skönt att man har NÅGON egenskap som är bra också...
Vad tycktes om vintervädret som drog in över landet helt plötsligt? Jag blev väl inte särskilt lycklig själv - men min hund! - Molly cairnterrier - HON blev som besatt och körde plog genom alla snövallar härute och rullade sig och gjorde snöänglar! Hon kan inte vara riktigt klok, den... Så nu när det börjar smälta bort lite, är hon väldigt besviken och försöker hitta små plättar av snö som finns kvar och rulla på dom... Hm, undrar om jag har en hund eller en isbjörn?
Jag tänker på Er andra som också kämpar med Era tilltufsade liv...
MÅNGA VARMA KRAMAR till Er!
2010-11-04
Hej!
Hur har ni det i höstblåsten?
Hos mej är det förstås ganska mycket oro och vånda inför framtiden, eftersom jag väntar på besked från FK om min ansökan om permanent ersättning. Tyvärr har det visat sig att jag inte har någon handledare som behandlar just min ansökan! Det var en ren händelse att jag fick reda på det, när jag ringde FK för att kolla så att alla mina papper och läkarutlåtanden hade kommit in. Jag hade hamnat på "fel" ställe i systemet, och där kunde jag ha legat i evighet utan att någon hade märkt det. Så nu har jag terroriserat min handledare som jag hade när jag var med i samverkan mellan FK och AF, och hon försöker få reda på vem som ska "ta hand om" mitt ärende... Det är ju själva förutsättningen för att få en utredning till stånd, och tiden bara går... Sjukförsäkringen gick ut den 31:e okt, så nu är jag helt utan ersättning och behöver få svar från FK så fort som möjligt, så familjen kan inrätta sig efter de förutsättningar som svaret innebär. Så nu känner jag mig ordentligt stressad och ångestladdad!
Hoppas att åtminstone NÅGON av er andra har upplevt något positivt den senaste tiden!
KRAM KRAM, Pie
2010-10-06
Kära vänner
Nu är väntan på besked från FK om mitt sjukbidrag ganska tung...
24 dagar kvar på sjukförsäkringen och hela familjen håller nästan andan.
Men inte ge upp! Någonstans MÅSTE det ordna sig på något sätt.
Jag tänker på er andra i samma situation, och skickar här lite extra engergi o omtanke...
STOR KRAM, Pie
2010-09-29
Hej alla vänner!
Här kommer en liten hälsning från ett ruskigt blåsigt Linköping.
Jag har just trampat i motvind med min lilla cairnterrierhund Molly, och det var nog gränsfall att vi blåste bort på kuppen...
Lite info om hur det gått med arbetsträning osv: Det var ett kanonställe att komma till, daghemmet härborta! Vänlig och förstående personal, lätta att prata med och berätta hur man mår och varför, inga problem alls. Det var få barn som börjat sin hösttermin på dagis, jag hade nog 5-6 stycken omkring mig som mest - härliga ungar som ville sjunga och läsa böcker och spela spel, man fick glädje och kramar och uppskattning från första början!
MEN - jag orkade inte gå dit och vara där 2 timmar varje dag, det fungerade precis som i mitt vardagliga liv, dvs några timmar då och då. På tre veckor var jag där endast 5 ggr, då jag blev sämre vartefter dagarna gick tyvärr.
Trots att ingen ställde ett enda krav på mig när jag var där, utan jag fick göra det jag hade lust och ork till, så reagerade jag med att tappa energi. Det är ju så det fungerar, det visste jag ju. Det spelar ingen roll om jag har roligt eller ej, jag har bara ett visst mått med ork och efter ett visst antal timmar är orken slut. Sen är det omöjligt att uppbåda energi till att komma iväg hemifrån dagen efter. Precis som "vanligt", de senaste 10 åren...
Tillsammans med FK och AF bestämdes att jag skulle avbryta min arbetsträning, eftersom jag var så långt ifrån de 10 timmar per vecka som krävs för att fortsätta. Nu har jag ansökt om permanent sjukersättning, eftersom jag inte har någon tid kvar att få vad gäller tidsbegränsat sjukbidrag. Har varit hos mina läkare, dels min ADHD-doktor och dels min doktor som hjälper mig med mina kroppsliga besvär och de är helt på det klara med att jag har gjort mitt på arbetsmarknaden, åtminstone i det här livet (man vet aldrig vad som händer i nästa...).
Så nu är det bara att vänta på beslut, vilket inte känns helt bekvämt med tanke på hur reglerna har ändrats och alla människor som far illa pga det. Men det hjälper inte heller, det går inte att skrämma fram energin och orken - inte heller skrämmer man bort smärtan, så det blir som det blir. Jag förmår inte mer, oavsett vad som händer.
Tack för att ni skriver till mig! Både i gästboken och per mail! Jag blir glad och berörd varje gång någon har kommit in på min sida och känt igen sig eller någon annan i det jag berättar. Det är fantastiskt att ni vill dela med er av erfarenheter och era liv till mig, jag lär mig något nytt hela tiden och det är väldigt intressant!
Hang in there, my friends!!
Vi får bara inte ge upp!
Tänker på er... / Pie
2010-07-03
Hallå i sommarvärmen!
Nu får jag väl skämmas rejält iallafall. Jag har inte skrivit något på nästan 2 månader, f'låt...
Jag har äntligen fått napp när det gäller min arbetsträning! Tro't eller ej, men när jag sökte på kommunens förskolor fick jag ett glatt och välkomnande mottagande! Jag trodde knappt mina öron när jag talade med rektorn för vårt område och hon genast var intresserad, en riktigt härlig medmänniska! Så... jag börjar på dagis/förskolan den 2 aug och ska fungera som lite läs/pyssel-tant för de allra minsta i gruppen. Det ska bli jätteroligt, oavsett hur många timmar i veckan jag orkar. Jag ska njuta av stunderna iallafall! Min träffar med F-kassan o Arb-förm har gått bra och jag känner att jag nu fått en positiv respons på det jag berättar om min hälsa, och det är jag förstås jätteglad över!
Det känns just nu som att ha semester några veckor, jag hade glömt bort den känslan, men den är synnerligen angenäm faktiskt. Inte bara en lång radda av oändliga dagar... Det känns ju annorlunda när man vet att dagarna tar slut snart igen, man uppskattar "ledigheten" på ett annat sätt förstås. Det är trevligt som omväxling...
Idag har det varit varmt för att inte säga DÖvarmt, jasså, har Ni märkt det också?!?! Hunden fick vi lägga under ett badlakan som min man hade dränkt i iskallt vatten, bara nosen stack ut - och hon låg kvar! Snacka om att hon tyckte det var skönt!
Nehej, min vänner, nu är det dags att försöka sussa lite i det varma sovrummet...
Jag sänder som vanligt mina tankar och min kärlek till alla Er som kämpar på med Era liv!
(så sant, så sant...)
Många VARMA kramar!!
Pie
2010-05-10
Hejsan!
I åtta dygn hade jag den där vidriga "mattan" hängandes över mej, innan den krympte ihop, lite i taget. Så nu börjar jag begripa hur bräcklig och skör min förbättrade tillvaro är... min fader brukar säja att det är lite som att gå på "slak lina", och det stämmer ju faktiskt. Han har ofta rätt, den där karl'n...
Jag har slutat med min Medikinet, trots att jag tyckte jag kände mej lite piggare på dagarna. Orsaken är att jag fick så kraftiga magsmärtor av den - det blev nästan värre ju längre tid jag åt den. Alltså: välj mellan pest och kolera! Jag valde kolera, typ... avstå och vara tröttare men inte ha så svår värk i magen. Vad gör man.
Har inte hittat någon som vill ta emot en attans smart, men trött, tjej i sina bästa (?) år för arbetsträning heller. Det är verkligen inte lätt att få in foten någonstans, det verkar som om hela Linköping är full med arbetsplatser som har "dåliga erfarenheter" av arbetsträning... Hm, man kan ju undra vad dom har varit med om förut - eller KAN det vara så att den här frasen är en dålig ursäkt för att slippa ta emot oss? Det kan jag väl aldrig TÄNKA mej!?!?!
Varit på fler möten på AF och även träffat en arbetsteurapeut som faktiskt verkar vara en kanontjej! Hon kopplade direkt vilken typ av människa jag är och hur jag fungerar med min ADHD och mina andra skavanker... Ska träffa henne igen och det känns helt ok. Min kontakt på AF är också en jättebra tjej, och hon försöker göra allt för att jag inte ska bli sämre igen. Schyssta brudar tycker vi om!
Hoppas att Ni alla har hoppet inom synhåll eller en livlina att hålla i när det blåser storm i livet...
Tänker på Er och sänder ut en himla massa kärleksfull energi till Er!
With Love, Pie
2010-04-23
Hej alla vänner!
Åh, vad jag avskyr det här dvalliknande tillståndet som fallit över mig igen, som en tung och tjock matta man inte orkar lyfta bort...
Jag har ju varit så glad och tacksam den sista månaden, då jag tyckt att det börjat hända lite positiva saker i mitt tillfrisknande, som jag skrivit om tidigare... Men så kom dagen då jag skulle träffa AF (arb förmedl) och FK (förs kassan) i "samverkan" som det ju så vackert heter. Jag hade med mig min kloka pappa som stödperson, då det stod på kallelsen att man kunde ta med sig en sån. Han är den som är mest lyhörd för mitt mående och har varit med under hela min långa utmattningstid.
Tyvärr blev inte besöket så bra som jag hoppats. Jag upplevde att man ifrågasatte det jag berättade om mina diagnoser och hur jag mår. Jag kände mig väldigt obehaglig till mods när jag inte tyckte att jag fick någon positiv respons på det jag ville framföra. Jag var både arg och besviken när vi gick från mötet.
Och reaktionen kom som ett brev på posten: när jag kom hem efter mötet fick jag en rejäl panikångest-attack som höll på i ca 6 timmar utan uppehåll. Jag har inte haft ångest en enda gång sedan jag gjorde min utredning, och det är ju ca 1,5 år sedan! Och sedan försvann den lilla gnistan jag har fröjdats över i flera veckor, på ett kick. Jag vaknade dagen efter och orkade inte gå upp ur sängen - preciiiis samma vidriga utmattningskänsla IGEN. Nu har den där jä...a mattan legat som en mardröm över mej i en hel veckas tid och jag känner förstås en väldig rädsla över att den ska ligga kvar - det får ju bara inte hända!
Jag får avvakta och se hur jag mår framöver, både efter möten på AF och annars... Om den här reaktionen kommer fler gånger måste jag på något sätt förhindra förloppet- men jag väntar och ser lite först.
Och nää, det har inte blivit någon plats för arbetsträning, trots alla mina försök både här och där och alla begravningsbyråer i stan... Men jag ska bara bli lite bättre (jag måste!) först, så är det dags att hitta på nya varianter igen...
Ha det så gott, och tack för att Du läst min klagan! Nu känns det förstås MYCKET bättre!
KRAM o PUSS
Pie
2010-03-22
HEJ, MINA GOA o RARA LÄSARE! 
Här rinner en massa nytt och intressant vatten under broarna, ska jag säja...
Ja, både i den vårliga naturen och i mitt liv. Jag har börjat söka plats för arbetsträning eftersom kurserna man annars kan få gå genom F-kassan inte riktigt passar mig, som jag berättade förra gången jag skrev här. Och jag har kanske hittat en plats, där man dessutom kan ha BEHOV av sånt som jag är bra på. Ramla inte av stolarna nu, men jag har varit på en begravningsbyrå här i Linköping! Jag är nämligen lite nyfiken på hur det är att arbeta på en sådan... det har jag varit länge faktiskt. Och tjejen jag träffade där behövde hjälp med alla möjliga saker, BÅDE med den biten som handlar om att träffa människor men också med den administrativa biten som också hör till. Jag tror att det skulle vara ett omväxlande och roligt jobb, även om det bara blir några timmar i veckan. Imorgon ska jag ringa till ännu en byrå och höra mej för, det kan vara intressant att få jämföra några ställen med varandra.
Så... kanske det blir lite arbetsträning för kärringen Swärdh iallafall, sakta och försiktigt - lite i taget, så jag får känna hur jag mår och hur många timmar i veckan jag tycker att det fungerar bra. Det enda är ju att testa, man kan inte göra mer.
Eftersom det händer så mycket omkring mej just nu, så har jag inte skrivit vare sej några böcker eller under flikarna här på sidan... FAST jag kommer på så mycket viktiga saker att skriva - på nätterna innan jag ska sova! Men jag orkar inte gå upp igen och logga in mej på sidan - och sen på morgonen har man ju glömt bort alla braiga idéer förstås...
Såg ett väldigt bra tv-program igår kväll på 2:an, som handlade om en psykiatrisk avdelning i Stockholm och om några patienter där. Jag hoppas att vi var många som såg det, och att även människor som har mycket FÖRDOMAR fick sig en tankeställare... Eftersom jag också fick diagnosen bipolär en tid efter min ADHD-diagnos, tyckte jag att det var intressant att höra hur andra bipolära människor mådde och hanterade sin sjukdom. Jag har nog inte riktigt kopplat det där med bipolär förrän nu (ibland trillar inte en-kronan ner förrän VÄLDIGT mycket senare..!) och inte tänkt på hur mycket just den biten påverkat/påverkar mitt dagliga liv. Jag måste nog läsa och fördjupa mej mer så att jag kan förstå lite bättre hur sjukdomen fungerar på just mej.