Pies sida

Välkommen till min sida!

Mår Du dåligt? Är Du utmattad eller utbränd? Har Du fibromyalgi, IBS eller ångest? Då kan det faktiskt bero på att Du har ADHD.

Det har visat sig att en mängd kvinnor med just dessa sjukdomar och besvär har en oupptäckt ADHD som lett till att man blivit sjuk på annat sätt.

Jag fick själv, som 48-åring, diagnosen ADHD samt Bipolär, vilket förklarade varför mitt svåra utmattningssyndrom, som då hade hållit mig fången i sängen i 11 år, inte velat läka ut. Man tror också att jag fått just fibromyalgi, IBS osv av min obehandlade ADHD.

Besök gärna min gästbok och berätta om Dina egna erfarenheter och funderingar!

Pie

 

 

Hemsidor & bloggar jag gillar: 

http://genrep.wordpress.com/om-adhd/

 http://www.resurs.ning.com/

http://www.linnslillebolle.blogspot.com/  

 adhdbrain.wordpress.com

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vit ros 

Läs om nya resultat av svensk forskning om utbrändhet! "Det handlar om verkliga hjärnskador"

2015-01-21

HON BLEV FÖRGIFTAD av sin kopparspiral och fick liknande symptom som vid psykisk ohälsa! Gå in på hennes blogg här nedan:

www.kopparspiral.blogspot.se 

2013-08-11

LÄNK TILL

Projektet Hjärnkoll i Sverige

http://www.hjarnkoll.se/

2012-09-19

En länk till projektet Hjärnkoll som bl a arbetar för att motverka fördomar mot psykiskt och psykiatrisk ohälsa!!

En superblogg om ADHD!

2011-02-24

Min nyfunna, smarta vän "Rospiggen" skriver i sin blogg om hur hennes vardag (inte...) fungerar med bl a ADHD - läs den, den är bra!

http://www.rospiggenskriver.blogg.se/

 

En personlig berättelse om Colon Irritable/IBS som  berör!

2010-08-13

 

Läs Annas gripande berättelse om sina svåra IBS/Colon Irritable-besvär och hur mycket sjukdomen inskränker hennes dagliga liv! Kanonbra skrivet!

Klicka på länken nedan:

http://akolan90.blogg.se/2010/july/ibscolon-irritable-ett-handikapp-i-vardagen.html?_

 

 

2010-02-28

En MYCKET BRA sida med information om hjälpmedel, inflytande och attityder kring psykiska funktionsnedsättningar!

http://www.handisam.se/Tpl/NewsPage____1892.aspx

2010-02-07

En exempelnyhet. För att ändra till din egen text, klicka på knappen med en penna på sig.

Tips på en kanonbra hemsida om bla ADHD!

2010-01-22

Den här tjejen skriver kanonbra och verkar ha koll på allting omkring ADHD och andra neuropsykiatriska funktionshinder och tillstånd. Gå in och läs!

http://genrep.wordpress.com/om-adhd/

Flickor och kvinnor med ADHD

Information från Landstinget i Uppsala län

www.lul.se

2009-08-30

ADHD har ansetts vara mycket vanligare hos pojkar än hos flickor. Troligen beror det på att flickor skapar mindre problem för omgivningen eftersom de är mindre aggresiva och självhävdande.

Flickor med ADHD har ett beteende som gör att de inte märks så mycket. De kan snarare vara passiva än överaktiva. Flickornas koncentrationsproblematik drabbar mest dem själva. Därför finns många flickor med ADHD som inte får hjälp. De har också varit förbisedda i forskningen.

Forskningen idag visar att ADHD hos flickor och pojkar har stora likheter när det gäller den centrala symptombilden. De studer som finns visar att så många som 1-3 % av flickor i skolåldern har ADHD, jämfört med pojkar där 2-5 har ADHD.

Flickors problem känns inte igen

Flickors huvudsakliga problem är ofta uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter. Flickor är mindre hyperaktiva jämfört med pojkar. Pojkar har också oftare en uppförandestörning och ett aggressivt beteende än vad flickor har. Flickors problem är oftare överdriven pratsamhet, socialt undandragande, svårigheter att organisera sig, glömska, intensiv ångest och överdriven fokusering på t ex skolan - i försök att kompensera för sina svårigheter. Pojkar och flickor har lika stora svårigheter i skolarbetet. När det gäller kamratsvårigheter och olycksbenägenhet är situationen ungefär lika för båda könen.

Flickors uppmärksamhetsproblem verkar kvarstå oförändrade i uppväxtåren, medan en stor del av pojkarna visar minskade problem. I tonåren har flickor oftare stora svårigheter i form av ångest, depression och låg självkänsla. Missbruk av alkohol och droger förekommer i ungefär samma utsträckning hos flickor som hos pojkar med adhd. Flickor verkar ha mer somatiska problem som tex huvudvärk och magont. Det finns studier som har visat att läkare är mer benägna att ställa diagnosen adhd på pojkar än på flickor, även i de fall där flickornas symptom är jämförbara med pojkarnas. Flickor kan sägas lida av adhd i tysthet. Priset de betalar är ofta dålig självkänsla och att inte kunna utnyttja sina resurser i skolan och andra situationer.

Vuxna kvinnor

Det är fler kvinnor i vuxen ålder som söker hjälp för adhd-problematik än det finns flickor som har uppmärksammats för adhd under barndomen. Eftersom kvinnornas hälsohistoria inte stämmer med männens så riskerar de att få fel diagnos. Kvinnorna har - till skillnad från männen - inte uppmärksammats i barndomen för svåra beteendeproblem eller misslyckad skolgång. Däremot kan kvinnor som utreds och diagnostiseras i vuxen ålder ofta berätta om skolsvårigheter och misslyckanden, som beror på igångsättningssvårigheter, koncentrations- och uppmärksamhetsproblem. Dessa problem har sällan uppmärksammats av omgivningen. När det finns skyddande faktorer som hög begåvning, en stödjande familj, och bra social förmåga maskerar detta ofta uppmärksamhetsproblemen. Dessa blir uppenbara först när kraven på självständighet ökar i tex studier, arbetsliv och familjeliv.

Kvinnor söker ofta hjälp via psykiatriska mottagningar, socialtjänst, AF Rehab etc. En erfarenhet från kliniskt arbete är att det verkar finnas ett samband mellan hormoner och adhd. Det är vanligt att problematiken förstärks i  i tonåren men att kvinnor med adhd ofta mår bra under graviditeter.

Diagnos, stöd och behandling

Det är viktigt att problemen uppmärksammas tidigt. På så sätt kan man förebygga att problemen växer. Kunskap är nyckerl till förståelse av problemen och kan leda till ett insiktsfullt bemötande av svåra beteenden. Spiraler av negativa konsekvenser, skam och skuld kan brytas.

Diagnos är viktig som grund för behandling, särskilt som man tänker på medicinsk sådan. De diagnostiska kriterier som används idag är inte anpassade till skillnader mellan könen. Det behövs kriterier som är mera känsliga för flickors och kvinnors svårigheter för att de ska få rätt diagnos och därmed adekvat behandling. Diagnoskriterierna behöver också anpassas till vuxnas annorlunda problem. Med åldern kan impulsiviteten bl mindre medan uppmärksamhetsproblemen kvarstår.

En bred kartläggning av förmågor och svårigheter är nödvändig för att kunna ge rätt form av stöd i boendefrågor, ekonomi, studier och arbete. Detta är en grund för att kunna leva ett självständigt vuxet liv, vilket bl a kan vara att bilda egen familj.

Även den behandling som ges vid adhd har hittills anpassats efter pojkars behov. Föräldrar och lärare får lära sig hur man kan bemöta och styra hyperaktiva och utagerande beteenden. Flickor, som ofta framför allt har uppmärksamhetsproblem, behöver annat stöd hemma och i klassrummet. Stöd till flickor och kvinnor bör mer inriktas på uppmuntran av ansträngning och prestationer. De behöver också ibland hjälp med att utveckla sina sociala förmågor för att t ex kunna skaffa och behålla vänner. Flickor behöver stöd och uppbackning för att stärka tron på sig själva. De behöver hjälp att fokusera på sina starka sidor. Det kan finnas behov av anpassad studiegång och därefter vägledning i yrkesval och mer tillrättalagda anställningar.

Forskningen har helt nyligen börjat uppmärksamma könsskillnaderna. En allmänt ökad uppmärksamhet på flickors och kvinnors speciella problem i klinisk verksamhet kommer att leda till ett ökat intresse även inom forskning. 

Kvinnors hantering av stress i arbetslivet

Texten är hämtad ur "Kvinnor och utbrändhet inom organisationer", LIU 2003

2009-04-15

De hälsoproblem som ofta drabbar kvinnor som stressar på arbetet är illamående, emotionell utmattning och minskad självaktning. Dessa problem är i stort sett okända för män med stressiga arbeten och ofta ignorerade av kvinnorna själva.

Det finns ofta ett slags motstånd bland dessa kvinnor att undersöka vilka metoder de använder för att hantera stress i arbetslivet. En av förklaringarna till detta är att kvinnor inte vill tillskriva sig den emotionella eller fysiska hälsa de har.

Det innebär att många kvinnor tror att de reaktioner och symptom de upplever är tillfälliga och och att de kan övervinnas med ökad självkontroll, engagemang somt uthållighet. Därför finns det också en inbyggd risk för utbrändhet.

Läs mer om detta under fliken "Utmattning/utbrändhet" - "Kvinnliga personlighetsdrag med risk för utmattning" 

ADHD är lika vanligt bland flickor och kvinnor som bland pojkar/män.

2009-03-30

Många människor tror att ADHD bara finns hos bråkiga och stökiga pojkar, men faktum är att det är lika vanligt att snälla och väluppfostrade flickor har samma handikapp. Fast det har man inte vetat om så länge. Att dessutom vuxna, smarta och positiva kvinnor (och män!) kan ha ADHD - det har man inte förstått förrän på senare tid.

Flickor/kvinnor med ADHD har ofta ett annat beteende än pojkar/män med detta handikapp. De bär det mesta inom sig istället för att bråka och agera utåt. Detta gör att det blir ännu svårare att upptäcka ADHD på flickor/kvinnor. 

Därför kan det också vara ett stort antal kvinnor som utvecklar sjukdomar och får andra besvär till följd av att deras ADHD inte blivit behandlad i tid.

 

Observera att detta inte är någon medicinsk faktatext. Det är mina egna erfarenheter och den information som jag tagit till mig som ligger till grund för det jag skriver om tex ADHD/utmattning/fibromyalgi/colon irritable (IBS), ångest osv. Jag har dessa diagnoser sedan många år tillbaka och min ADHD-diagnos, tillsammans med Bipolär sjukdom, har jag haft sedan december 2008, då jag var 48 år.

 

2017-01-30

Hej alla fina människor!

Solen skiner och det är ljusare på eftermiddagen/kvällen, härligt! Men jag mår inte bättre för det tyvärr. I somras var min mamma mycket sjuk och efter det så försvann nästan all min energi. Under hösten har jag mest legat "under täcket" och blundat mig igenom tiden. Efter julhelgen, då jag hade lyckan att få vara tillsammans med mina älskade föräldrar och min underbara dotter, slog utmattningen till med hela sin kraft och den lilla energi jag hade kvar försvann, den också. Det spelar ju ingen roll om jag är tillsammans med dem jag älskar mest i världen, jag har ändå ingen energi att ta till... Det är bara att stå ut, vila och vänta på att det ska vända och bli bättre, medan tiden springer förbi utanför fönstret.

Jag vet ju att min utmattning är kronisk (jag är inne på18:e året nu) och att jag aldrig kan bli frisk, men jag önskar mig en utmattning som är lite LAGOM besvärlig ;) så att jag orkar finnas och vara uppe de FLESTA dagarna i veckan iallafall. Men... det är inte direkt jag som bestämmer i det här läget...

Jag har iallafall skaffat en vansinnigt söt och OLYDIG kattunge som heter Eskil! Han är en fiiiin kisse, en himlans dyr Ragdoll, men det hindrar honom inte från att bära sig åt som värsta skogstrollet! Här plockas det bort pryl efter pryl som han så gärna vill riva ner. Min man säger att det ser ut som om jag håller på att flyttta... ;) Nåja, han tvingar mig att gå upp och ge honom mat och vatten och umgås med honom, så han gör väl LITE nytta ändå, den lille marodören... (uttryck efter min gamle far!)

Jag önskar Er alla en skön (och gärna TIDIG!) vår, och vi som inte mår så bra - vi får försöka kämpa tillsammans även om vi befinner oss på varsitt håll!! GE INTE UPP!!!

VARMA KRAMAR och MYCKET KÄRLEK från tjejen under täcket

Här är en bild på min lille bråkstake, uppflugen på köksfläkten...

 

 

 

2016-07-01

TACK alla fina människor som läser om mina upplevelser på den här sidan, och dessutom skriver i min gästbok!

Nu är det förfärligt länge sedan jag skrev här, det har hänt så mycket runt omkring mig som har gjort att jag inte riktigt orkat ta itu med att uppdatera.. Men jag bor fortfarande själv i min lägenhet, i centrala Linköping, och jag trivs verkligen bra! Jag kämpar lika mycket med min rastlöshet kontra utmattning, som ibland kan driva mig till vansinne! Det är ju såå frusterande att inte orka ens hälften av det man skulle vilja och kunna! Fibron har heller inte blivit bättre, och inte IBS-magen heller. Jag upplever nog att magen snarare har blivit sämre...

Men jag gläds över min underbara dotter som går på Chalmers i Göteborg,  Jag har min man som, trots att vi är särbos, alltid finns för mig och hjälper mig otroligt mycket med sådant jag inte klarar själv, TACK Sonny! Jag har också  glädjen att ha båda mina föräldrar kvar i livet, och dessutom många trogna vänner. Så mycket att vara tacksam och glad över, och det är jag också!

Därför skickar jag idag extra varma kramar till alla som känner sig ensamma, utan glädje i livet...

Med Kärlek till just Er, Pie 

 

 

2015-07-21

Thank you everybody!

I really want to say THANK's to you all, even outside Sweden, who have visited my page, liked it, and sent me so many positive comments. It means a lot to me!

 

All my love to you

 

Pie

 

2015-07-11

Ibland hittar jag så kloka inlägg på nätet...

Dyrt frimärke

Med kärlek till alla kantstötta människor!

Pie

 

 

2015-03-31

Påskveckan... björkriset med fjädrar i glada färger, våryran, ljuset som äntligen kommit åter, inspirationen, förväntan inför sommaren, lusten, firandet med nära och kära, samhörigheten, solen och värmen, GLÄDJEN i själen...

Påskveckan... alla skarpa färger som skär i ögonen , vårdepressionen, ljuset som smärtsamt tränger rakt igenom slutna ögonlock, orkeslösheten, paniken inför sommaren, ångesten, ensamheten utan varken nära eller kära, utanförskapet, mörkret och kylan, SORGEN i själen....

Jag tänker på alla Er som har det svårt nu när det börjar knoppas i naturen, när orken är obefintlig och smärtan i själen är outhärdlig...

Med kärlek och värme,

You are not alone 

Pie

 

 

2015-01-21

Hej!

Jag har just lagt in en länk till en mycket intressant artikel om utbrändhet i högra spalten här intill.

LÄS DEN! Äntligen får vi bevis på att utbrändhet skadar hjärnan och ger bestående men! Det stämmer precis med det man själv känner...

Varma Kramar till Er alla!

Pie

 

2014-12-02

Nu bor jag i min lägenhet sedan några månader tillbaka och är särbo med min man. Jag trivs verkligen bra och känner att det var helt rätt beslut jag tog när jag bestämde mig för detta. Jag sjunger och övar opera med mitt amatöropera-sällskap och det är fantastiskt roligt. Jag har inga krav på mig, jag måste inte laga mat, städa eller ta hänsyn till någon annan i mitt nya liv. Jag har ingen ångest längre och det är så skönt!

Men ändå... Jag har så ont om energi igen. Jag har känt det sedan förra hösten - att jag ramlade tillbaka till orkeslösheten igen på något vis. I två år tyckte jag att jag mådde riktigt bra, jag orkade mycket mera än normalt och det höll i sig utan svackor däremellan. Det kändes helt underbart att orka fixa med min dotters abiturientbal, studentmottagning, operaföreställningar osv! Jag kände mig nästan normal och jag var så glad! Trodde faktiskt att jag skulle få må så där bra i fortsättningen också!

Sedan kom den här tröttheten och trögheten tillbaka och nu har jag kämpat mot den i lite mer än ett år... Jag funderar mycket på vad det beror på och hur länge jag ska känna mig så här. Är det så att jag har en svacka i min bipolaritet?? Att energin kommer tillbaka igen om ett år eller så? Är det utbrändheten som har blivit värre, har det med min ADHD att göra?? Kommer jag ALDRIG att känna mig bättre igen?? Jag tycker ju att jag mår så bra nu, jag är nöjd med min tillvaro - jag har inte ångest - jag är på gott humör - jag känner mig inte nedstämd. Varför har jag då så svårt att komma upp ur sängen och få något gjort?? Jag, som ser fram emot nästa dag med glädje och har en massa roliga saker att göra, är som en seg gammal godisråtta som har legat kvar för länge i godispåsen... Jag fattar inte. Och jag är så rädd att jag ska känna så här i 10 år till, som jag gjorde innan jag blev bättre. Det är ingen bra balansgång, 10 år utan energi - 2 år med energi - 10 år utan - 2 år med... osv. Usch, jag får panik bara jag tänker på det!  Visst, jag har fibromyalgi också som inte gör saken bättre, men ändå...

Jag har bestämt mig för att jag bara har en LITEN svacka som kommer att vara mycket kortare än den förra! Man måste ju bara på't igen, kämpa vidare och TRO att allt kommer att kännas mycket bättre snart igen! Det bara SKA bli så!

Jag tänker på Er andra som också mår dåligt, och mycket sämre än jag gör. Ni är inte ensamma, det är enormt många som delar samma smärta, panik och ångest inom sig. Jag önskar bara att alla kunde få känna sig sedda, förstådda och älskade...

Skriv gärna till mig i gästboken om Era tankar och upplevelser! Det är 36.863 besök registrerade på den här sidan, och det är med ödmjukhet och tacksamhet jag läser vad ni skrivit i era inlägg! Jag tar med mig era erfarenheter i mitt hjärta och lär mig något varje gång jag läser ett nytt inlägg. TACK!

Med kärlek, ljus och värme till Er alla i vintermörkret....

 Pie

 

 

2014-08-20

Nej, jag har inte hunnit flytta in ännu... Men till första september!

Hela sommaren har vi (Sonny - snart min SÄRBO) målat och fixat i lägenheten. Det tar ju en sådan tid. Men det blir fint och jag känner ju att jag kommer att trivas. Själv har jag inte kunnat göra så mycket, ryggen och övriga kroppen protesterar vilt så fort jag kommer farande med en pensel i handen, men lite har jag iallafall målat. Några möbler, sängen, garderobsdörrarna... Allt blir vitt och ser nytt ut! Nu packar jag för fullt och jag kan inte begripa hur mycket prylar man har! För att inte tala om kläder - och ändå har man aldrig något att sätta på sig! Sliten i hjärnan också efter alla telefonsamtal, ifyllande av papper, bankbesök osv som aldrig tar slut... men trots allt vid väldigt gott mod!! Jag känner att jag gör rätt, det är det viktigaste.

Sonny är med på noterna och säger att han förstår mig och vill göra så att allt blir så bra som möjligt, han hjälper mig hela tiden med detta och har lagt hela semestern på att måla och fixa. PLUSPOÄNG till honom! Många har svårt att förstå vad vi håller på med förstås, men det är ju som det är, jag fungerar som jag gör och kan inte ändra på det - så take it or leave it! Sonny har ju varit med från början, med utredning och allt, så han har ett annat tänk och vet vad det handlar om och hur jag mår. Men flera tycker synd om honom och anser att jag är elak, men det måsta få vara deras problem har jag lärt mig. Nu gör vi det bästa av situationen och hoppas att det här med särboliv blir perfekt för oss. Håll tummarna...

Många Kramar till Er alla!

Pie

 

 

2014-05-21

Jag har till sist fått en lägenhet!

Väntan kändes förfärligt lång, men till slut så löste det sig. Jag kände hur en stor sten ramlade från mitt bröst när jag fick reda på att lägenheten blivit min och det blev lättare att andas, rent fysiskt. Men sen är det ju inte bara att ta sitt pick och pack och dra, det ska ju skrivas i tusen och åter tusen formulär, papper, dras kopior på papper, ringas en massa samtal och planeras och kommas ihåg. Så nu är min hjärna klart överbelastad ett tag. Jag flyttar i juli redan, men innan dess ska vi ha studentbal, semesterresa och studentmottagning när gymnasiet tar slut. Sen är det ca tre veckor kvar... Så jag har mycket adrenalin, samtidigt som min utmattning naturligtvis gör sig påmind. Det är också en massa saker som måste göras i lägenheten innan jag har fått den så fräsch som jag vill ha den. Men det är inte lika stressande, jag gillar att måla och fixa så det blir mer avkopplande.

 

Jag avskyr ju egentligen att vara ensam, jag är ju översocial, så det kommer att bli skitjobbigt ibland att bo själv, men det känns ändå att jag gör rätt! Även om jag ofta blir ledsen över att det måste bli så här att jag bryter upp. Det var ju inte tänkt så. Så det är både sorg och lättnad som blandas inom mig. Och min man och jag har tänkt vara tillsammans ändå och leva särbo-liv, så får vi se om det är något som passar oss. JAG tror ju det! Det kommer att bli bra, det MÅSTE bli bra!

Jag tänker på er andra som också kämpar mot rastlösheten och ångesten och hoppas att ni har ork att kämpa vidare...

STOR KRAM!

vattenkanna m hortensia

 Pie

 

 

 

2014-03-21

Jag mår inget vidare...

Energinivån är väldigt låg och hjärnan drar ihop sig och vill gömma sig under täcket tills jag får besked om att jag har fått en bostad så att jag vet när jag kan flytta... Jag kämpar emot ångesten och depressionen så mycket jag kan och försöker att inte visa så mycket utåt, för min familj och mina vänner. Men väntan och ovissheten tar kål på mig, så snart lägger jag mig ner och kommer inte upp igen. Jag vet inte vad jag ska göra för att stoppa förloppet... Jag mår bara jättedåligt.

Många Kramar till Er alla,

Ängel i sten

Pie

 

 

2014-01-28

INTET ÄR SOM VÄNTANS TIDER...

Och då menar jag inte att vänta på en bebis som ska födas, utan väntan på att få en hyreslägenhet som det i princip finns noll och intet av här i Linköping... Vi (jag) har bestämt oss för att bli särbos eftersom jag inte hanterar vardagslunken så bra. Det går självklart ut över vårt förhållande. Vi har varit tillsammans i 11 år och jag behöver vända upp och ner på tillvaron igen för att dämpa tristessen, ångesten och vanmakten jag känner. Men när vi äntligen har kommit så långt att allt är bestämt och att min man peppar mig och förstår att det här är någonting jag MÅSTE göra, då stannar allting upp igen pga att det är bostadsbrist i den här staden... och det driver mig till vansinne! Ni vet, den där ovissheten igen, NÄR blir det en bostad ledig till mig? Och BLIR det överhuvudtaget någon bostad inom närmaste året? Paniken bryter ut, jag anmäler mig som sökande till varenda hyresvärd jag hittar, ringer och skickar mail osv. Resultatet hittills är att DET HÄNDER INGENTING ALLS. Och då krymper min hjärna ihop igen, det är inte särskilt intressant att gå upp ur sängen över huvud taget.

Inget inspirerar hjärnan just nu, det behövs DUNDER och BRAK för att adrenalinet ska komma igång och väcka upp energin, lusten och handlingskraften. Gud vad jag blir trött på detta, att behöva göra så stora förändringar i livet med jämna mellanrum för att stå ut. Vad ska jag ändra på när jag är 80 år gammal och trött, kommer jag att få ligga där med paniken och ångesten i bröstet när jag kanske inte KAN göra någon förändring i mitt liv? Det skrämmer mig, att jag alltid kommer att ha den där grävskopan inom mig som bara vräker sig framåt och gräver upp och banar väg, framåt framåt, hela tiden framåt för att hinna med och uppleva så mycket nytt som möjligt innan det är för sent. Nytt, spännande, skinande blankt, inspirerande, passionerat, intressant, annorlunda, medryckande, händelserikt, roligt, härligt, underbart, fachinerande, underhållande, omvälvande, NYTT NYTT NYTT!! Allt som är tråkighetens motsats. Och så utmattningen mitt i alltihop, som egentligen inte orkar med...

Vi är många som känner likadant, så jag är inte ensam. Och tur är väl det, för då skulle man ju börja undra om man hade ADHD eller nåt... ;)

MASSOR MED KRAMAR till Er alla i vinterkylan!

 

PieHängel på säck, rosa o grått

 

 

2013-12-17

Hej alla vänner som kommer hit och läser ibland.

Det är  skitjobbigt just nu...

Dels är jag sliten efter att ha haft glädjen att vara med i socialt umgänge och andra aktiviteter utanför hemmet under ganska lång tid. Nu är det svårare att få energin att räcka till. Men förhoppningsvis blir det bättre igen... SNART!

Men jag är också så trött på att jag inte kan fungera som "friska" människor - som har någorlunda koll på sina känslor, som dessutom är ganska lagom starka för det mesta.  MÅSTE JAG VARA SÅ HÄR, MED KÄNSLOR o ORO o EN RASTLÖSHET INOM MIG SOM NÄSTAN DRIVER MIG TILL VANSINNE? Jag blir så trött på mig själv. Jag har senaste året fått starkare rastlöshetsångest. Mina känslor är starka som bergskedjor och raviner och jag kan inte tänka bort dem, hur mycket jag än försöker.

Jag kämpar hela tiden, kämpar för att inte vara besvärlig och krånglig, inte såra någon, inte skapa bekymmer för andra. Jag sväljer och biter ihop tänderna och intalar mig att så här negativa känslor kan ju inte JAG ha... men det går till slut inte att neka längre, då blir jag riktigt sjuk. Jag vill inte ha den här sårbara och känslomässiga själen jag föddes med, jag vill vara glad, nöjd och till lags och älskad av alla - hela tiden. Inte vara någons sorg i livet... Ibland är jag ju till och med min EGEN sorg i livet...

När jag mår så här är jag fylld av panik och samvetskval - jag VET ju att jag gör min omgivning orolig, ledsen och bekymrad. Ingen människa, som inte har min själ - med fel och brister, adhd och bipolär sjukdom, utmattning osv - kan någonsin förstå mitt sätt att resonera och lösa problem. Ingen kan förstå hur fruktansvärt dåligt jag mår då mina känslor väller upp och tar överhanden, FAST jag så envist kämpar emot. Jag MÅSTE göra saker ibland som verkar helt ogenomtänkta för den som inte känner mitt inre. Men jag kan lova att när jag väl tar tag i saker, då har jag tänkt och resonerat och våndats under lång, lång tid.

Det går åt en nästan övermäktig energi till att ha alla starka känslor och den rastlösa själen att bära på. Och dessutom använder jag en avsevärd mängd till att försöka mota bort, inte visa utåt och hantera allting på bästa sätt, för att skona andra. Och jag förstår att man kan bli både ledsen, besviken, arg, bekymrad osv över att jag är så krånglig emellanåt, att jag driver framåt hela tiden och aldrig kan komma till ro någon längre period. Att jag vill ändra på allting, vad det än gäller. Att det måste vara nytt och att vardagen inte duger åt mig. Men att LEVA med allt detta inombords - det kan vara ett rent helvete, det är absolut inget man väljer frivilligt kan jag lova...

Jag bekymrar mig mer över hur andra tänker och känner om mig, än att jag själv mår dåligt. Min värsta skräck är att jag ska bli övergiven av människor jag älskar när jag mår så här och gör livet besvärligt för mina närmaste. Men jag äger inte förmågan att hantera min oros-själ på annat sätt än jag gör, jag föddes ju utan den. Förlåt mig, för att jag försvårar livet för er när jag mår så här. Men försök att älska mig för den jag ändå är - jag behöver det. Annars går jag under...

Det är skitjobbigt just nu... men jag kämpar på!

Stor kram till er som förstår precis vad jag skriver om!

/Pie

 

 

2013-09-29

Hej kära vänner!

Datorstrul...

Jag har inte skrivit på länge och det beror på att min dator havererade för en månad sedan... :(  Moderkortet gick hädan och jag blev tvungen att köpa en ny... och den var inte billig direkt... ;) Men jag har fått den, i för tidig födelsedagspresent, julklapp och påskägg!! TACK!! Och jag är så glad att jag kan återse min sida och er alla igen, och den här ska vara rejält kraftfull eftersom jag fixar och trixar så mycket med bilder och foton. Jag har en bärbar dator också, men det är jag osams med för det mesta. Nåt pucko har ju "uppfunnit" Windows 8, och det funkar ju inte likadant som alla de andra versionerna i Windows. Jag blir helt vansinnig när det strular och jag inte vet hur man hittar hit eller dit, blä! Den här datorn har man installerat Windows 7 i... Och jag kan börja använda den direkt, det känns lite som att hitta hem, ah så härligt!

STOR KRAM och MASSOR MED KÄRLEK till Er!

Ängel i sten m hårband

Pie

 

 

2013-08-11

 

Hej, kära alla!

Jag har haft glädjen att få en hel massa hälsningar och kommentarer i min gästbok den senaste månaden! Helt fantastiskt! Det är en sådan värme som sprids inom mig, när jag ser att människor hittar hit och hittar en del information de inte haft förut, eller blir berörda på ett positivt sätt av det jag skriver... TACK alla ni som går in och läser och även skriver små hälsningar i gästboken, jag får sådan inspiration av att veta att ni finns där!!

Gå gärna in och läs bloggen som tillhör en av dem som skrivit i gästboken, hon blev förgiftad av sin spiral och fick en mängd svåra symptom, där många av dem är desamma som vid psykisk ohälsa. Otroligt intressant! Hennes bloggadress finns i spalten till höger!!

MED KÄRLEK till er alla,

Händer m hjärta, skulptur

Pie

 

 

Onsdag, 26/6 2013

 

Nej, jag har absolut inte glömt, vare sig hemsidan eller Er som går in här och läser ibland.

Men jag har helt plötsligt haft lite av ett LIV under vintern och våren! Jag har orkat lite mer än förut, kunnat göra punktinsatser lite oftare än bara EN enda dag under veckan. Höll föredrag om psykisk ohälsa, i egenskap av Hjärnkollsambassadör, i februari och det gick bra för att vara allra första gången. Jag fick mest positiva kommentarer faktiskt, jätteroligt och peppande förstås.

Sen har jag klarat av att sjunga två föreställningar opera under våren, och gissa om glädjen och tacksamheten är stor över att jag orkat, och dessutom över att hjärnan förmått att lära in nytt material igen efter så många år av totalt stopp, helt fantastiskt! Jag grät av lycka när jag tog emot applåderna... 

Sen har man ju varit halvdöd mellan dessa tillfällen, men det har det absolut varit värt! :)

Eftersom jag har så positiv energi just nu, vill jag gärna dela med mig av den till Er som behöver lite extra... Jag glömmer inte bort Er som mår väldigt dåligt bara för att jag själv har en bra period just nu - jag lovar! <3

Jag hittade en sida med råd och stöd för Er som mist någon närstående genom självmord, den heter SPES, och man klickar längst ned på bilden för att komma dit. Jag hoppas att någon kan ha nytta av den!

SPES telefonjour

 

Med kärlek och värme till alla Er som kämpar med smärta i själen!

Pie

 

 

SNÖN LYSER VIT PÅ TAKEN...

men det är inte bara Tomten som är vaken...

Jag tänker på alla Er som tillsammans med mig sover väldigt dåligt, eller inte alls, på nätterna... Hjärnan stänger inte av, man har hjärtklappning, mår illa, stark ångest, känner sig orolig, har ont i IBS-magen, värk i kroppen - orsakerna kan vara många. MAN KAN BARA INTE SOMNA/SOVA! Sen spelar det ingen roll om man är trött eller inte, man kan vara så trött så man inte orkar sitta upp eller öppna ögonen - men SOVA, näe det är totalt omöjligt.

Tänk alla lyckliga som kan somna och sova precis var som helst... I sängen, i soffan, framför tv:n, på tåg och flyg och buss, i vänthallar, bland andra okända människor. Dom fattar inte ens hur glada och tacksamma dom ska vara för det, och kommer med jättebra (INTE) tips till oss andra stackare som är vänligt menade, men som den som har sömnstörningar får lust att slå dom i huvudet med...! Jag får ju lust att DÖDA folk bara jag SER dom sova, det är ju en av mina starkaste fobier, men hittills har jag lyckats lägga band på mej, dvs jag avlägsnar mej så fort jag bara kan från en sovande människa! ;) Jag retar ihjäl mig när en person sover TV till och med!! Blundar och håller för örona... Näe, jag är inte riktigt normal... jag är BÄTTRE än så!

Ska ta tag i min kommande föreläsning om psykisk ohälsa som jag ska ha i februari, och så ha repetitioner i operan för vi inbillar oss att vi ska ha premiär i febr-mars nångång. Inte vet jag om det funkar, jag tvivlar ganska ofta, men det är väl bara att köra på så får vi se sen.

Efter allt arbete med manifestationen för Hjärnkoll och kurserna jag varit på, ramlade jag såklart ner i diket igen. Det var ju väntat, så fort jag slappnade av fick jag influens som har suttit i flera veckor och ramlat ner i magen dessutom. Och så där äckligt trött och nästan helt omöjligt att komma upp ur sängen, ja ni vet ju... Men jag har haft en härlig höst, då jag känt att jag ÄR någon utanför hemmets väggar och gör viktiga saker för andra. Med andra ord: det är värt en massa dåliga veckor tycker jag!

Vill skicka en varm nyårshälsning till Er allihop och jag hoppas på ett nytt bra år, där Ni som behöver komma på utredning verkligen får göra det! Att Ni som känner att Ni är ensammast i världen får känna att vi andra finns här och känner likadant som Ni! Att Ni som har så ont i själen att ni inte klarar av att leva med det får en känsla, ett tecken, någon som hjälper Er, medicinering, värme och kärlek - så att Ni får styrka att kämpa vidare mot allt det svåra. Jag hoppas innerligt att det finns ett ljus någonstans längst fram i den långa och mörka tunneln!

Liten animerad ängel

Med KÄRLEK och OMTANKE till alla Er som behöver det...

Pie

 

 

 

 

2012-11-22

Hej, mina vänner!

Nu är jag färdig Attitydambassadör i kampanjen Hjärnkoll. Jag var på min sista utbildning förra veckan och nu ska jag alltså vara en fullfjädrad ambassadör... Hjälp, jag känner mig mer som en fjäderlös höna eller nåt... ;) Jag skriver på min berättelse och funderar på vilka bilder jag ska ha med. Tänkte även sjunga en aria ur Figaros Bröllop (ja ni vet ju att jag sjunger opera) där texten passar så himla bra att beskriva hur det känns att vara ADHD-are och vara bipolär. Behöver bara byta ut ett par ord här och var. Det är ju lite annorlunda att ha med på en föreläsning! Jag har faktiskt fått mitt första uppdrag! I februari ska jag ha min premiär-föreläsning och det ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning... Tur att det är ganska lång tid kvar!

VILL DU OCKSÅ HJÄLPA TILL FÖR ATT FÅ ÖKAD FÖRSTÅELSE FÖR ALLA  SOM MÅR DÅLIGT I SJÄLEN?

Gå in på Hjärnkolls hemsida och få tips på vad du kan göra!! Man måste inte göra så stora saker, små saker är också viktiga!

hjärnkoll.se 

 

STOR KRAM till Er alla! /Pie

    

 

 

2012-10-31

IDAG ÄR DET

The ADHD LOVE Movement över hela världen!

 

Join The ADHD LOVE Movement 31 of October

  • Send out messsages of love to the world. ADHD LOVE messsages on the 31 st of Oktober from heart to heart by SMS and in other ways we can think of.You will find messasges on this page to send out that day.

    Looking forward to the 31 st of October when so many people will receive ADHD LOVE messages.

    Join in and invite your friends too wherever they are.



    The ADHD LOVE Movement

    at facebook

     

     

 

 

2012-10-19

Hej alla!

Jag har just varit på utbildning för att bli Attityd-ambassadör inom projektet Hjärnkoll, som jag berättat om förut. Där fick jag nya underbara vänner, som förstår precis hur JAG känner mig i min psykiska ohälsa, som det kallas. Det var helt fantastiskt!

Här nedan har jag länkat till en klok, modig, bipolär, underbar och härlig tjej som föreläst mycket om sin egen sjukdom och erfarenheter ur livet samt psykisk ohälsa under många år. Hennes föreläsningar är outstanding, passa på att gå om hon kommer till just Din stad! Hon kallar sin föreläsning "Bakom glitterblicken" och här får Du länken till hennes hemsida, LÄS DEN!

http://www.bakomglitterblicken.se/

Själv ska jag försöka tota ihop min egen berättelse med texten från min hemsida som stöd. Och lätt är det inte! Vad ska jag ta med och vad ska jag inte ta med? Hur vill jag vinkla det hela, vad är det jag helst vill få fram? Jag känner mej just nu som ett stort ? Frågorna är många och jag har inte fått någon ordning på det hela ännu. Tomtarna på loftet dansar hip hop just nu, men jag hoppas att dom sätter sej ner och hjälper till vad det lider, hihi!

Jag skickar MOD och KÄRLEK till alla Er som kämpar!

Ängel på moln lila vingarPie

 

 

2012-10-06

Några kloka ord från underbara Nalle Puh:

"Hur underbart det skulle vara att ha en riktig hjärna, som kunde tala om saker och ting för en..."

"Kanin är begåvad. Och han har en HJÄRNA. Jag antar att det är därför han aldrig begriper någonting..." 

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv...

KRAMAR och KÄRLEK till Er alla

Pie

Nalle puh ler, svartvit

  

 2012-09-28

 Den här viktiga informationen hittade jag på Hjärnkolls hemsida:

Hjälpen finns här
Om du mår psykiskt dåligt och vill tala med någon anonymt och direkt finns jourtelefoner.


BRIS
Hit kan du ringa om du är upp till 18 år och behöver tala med en vuxen om en fråga, fundering eller ett problem.
http://www.bris.se/?pageID=326

Jourhavande kompis
Om du är mellan 18 och 30 år och behöver prata med någon i samma ålder kan du chatta eller ringa hit.
http://m.jourhavandekompis.se

Jourhavande medmänniska
Hit kan du ringa om du känner dig ensam och behöver någon att dela upplevelser, tankar och känslor med.
http://www.jourhavande-medmanniska.com/

Jourhavande präst
Här finns möjlighet att tala med en för uppgiften speciellt utbildad präst i Svenska kyrkan. Prästerna har tystnadsplikt. Tjänsten kan nås via 112 (SOS Alarm).
http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=654413

Hjälplinjen
Hjälplinjen erbjuder stöd anonymt, professionellt och kostnadsfritt. Man kan kontakta Hjälplinjen för egen del eller om man oroar sig för någon annan. Man kan ringa eller skriva: 020–22 00 60 (alla dagar 13-22) respektive www.hjalplinjen.se/Skriv-till-hjalplinjen

Röda korsets telefonjour
Hit kan du ringa anonymt om du känner dig ledsen eller orolig och behöver prata med någon.
http://www.redcross.se/kontakt/telefonjour/

1177: Råd om vård dygnet runt
När du är sjuk och behöver ett medicinskt råd kan du vända dig till en sjuksköterska här. Jouren är öppen dygnet runt alla dagar.
http://www.1177.se/

 Med kärlek till er alla!

Pie

 

 

 

 

2012-09-19

Hej hej, Kära vänner!

Hoppas att Ni orkar kämpa på även nu när hösten kommer och det blir kallare o mörkare varje dag...

Jag vill berätta för Er att jag, tillsammans med 9 andra, har blivit uttagen som Attitydambassadör i projektet Hjärnkoll som leds av Handisam och NSPH! På uppdrag av regeringen ska vi sprida kunskap och motverka fördomar om psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning! Vi ska verka i Östergötland och det väljs ut ambassadörer i varje län för att arbeta med detta. Man utgår från sin egen upplevelse och berättar om sina erfarenheter, dvs alla ambassadörer har själva en diagnos. Man får utbilda polis, personal inom psykiatrisk och vanlig vård, företagsledare mm.

Jag anmälde mitt intresse till det här projektet redan 2010, när jag läste en notis i tidningen Attention om att det skulle starta upp. Andra län har både utbildat ambassadörer och kommit igång med arbetet under de här åren, men nu är det alltså Östergötlands tur.

Det ska bli fantastiskt roligt och spännande att göra det här! Just nu väntar jag på utbildningsdatum och på att få träffa de andra personerna som ska syssla med samma sak. Känns såå bra... men självklart ligger Herr Tvivel på lur i själen - jag är ju fortfarande utbränd... tänk om jag inte orkar, tänk om energin tar slut och jag blir så där dålig igen... Jag får helt enkelt ta en dag i taget och prova på utbildningen till att börja med, jag misstänker att jag redan där får en känsla för hur mycket arbete det kommer att bli och hur mycket energi som kommer att gå åt. Jag ger mig inte i förväg, ont krut förgås inte så lätt... Och TUR är väl det! ;)

Länken till Hjärnkoll finns i högra spalten!

Många Kramar och Värme till Er allihop!

Pie

Ängel med text

 

 

 

2012-07-23

Hej!

Jag har just varit inne på en smärtsamt bra blogg som handlar om bl a ADHD, autism, mobbning, hur uppväxten med dessa diagnoser kan kan vara, med mera... Jag blev helt tagen och gråtfärdig - kommer helt klart att följa den här killens berättelse om sitt liv! Det han beskriver om sin uppväxt är mycket välskrivet och jag känner hans känslor när jag läser!

Gå in och läs! http://adhdsnurr.blogspot.se/  

STOR KRAM till er alla!

Puh o Nasse Keep me in your heart

 

 

 

 

2012-06-24

Hejsan allihop!

Tack så hemskt mycket för att Ni går in och läser det jag skrivit, och ett särskilt tack till Er som nu senast har skrivit till mig i gästboken! Varje litet livstecken från Er som blivit berörda på något sätt, är viktigt för mig. Jag har just nu suttit och läst om utbrändhet/utmattningssyndrom på nätet och jag hittade en dikt som jag tänkte att Ni skulle få del av. Dikten finns i en bok av Marianne Larmén som heter "Kvinnor och stress". Den handlar om vi kvinnors berömda simultankapacitet...

På väg till toa städar jag...

När jag går genom vardagsrummet vattnar jag blommorna, sopar undan i spisen, viker ihop tidiningarna.

På väg genom köket ger jag hunden mat, plockar undan koppar, sätter på kaffet.

I hallen rättar jag till mattan, lägger vantarna i lådan.

I badrummet, äntligen, plockar jag ihop torra kläder, byter handdukar, slår på tvättmaskinen.

Och så sätter jag mig på toaletten.

Medan jag sitter där torkar jag golvet...

Någon som känner igen sig?? Och sen undrar man sååå varför man blivit utbränd... oavsett om man har ADHD eller inte.

KRAMAR o KÄRLEK till Er alla som behöver det...

/Pie

 

2012-04-03

Hallå alla vänner!

Ville bara skicka lite extra energi och värme till Er som behöver det.

Jag tänker på Er och hoppas att Ni orkar kämpa lite till... jag kämpar också på med värk och smärta och sömnlösheten... i natt vattnade jag blommorna kl 03.20... Man måste ju använda tiden till något vettigt... Varför är det stört omöjligt att hitta en smärtmedicin som hjälper på mig? Är det ADHD:n som gör att hjärnan inte tar till sig smärtlindrande substans, tro?? Nån som har erfarenhet av detta??

STOR KRAM, Pie

Vänskapsflickor

 

Hej på er,

hur har ni det i vårvädret? Solen har ju varit framme en hel del här i Linköping, men det blåser attans så kallt. Annars är det härligt att stå eller sitta en stund i lä, då känner man ju hur solen värmer i ansiktet. Såg en t-shirt och ett par shorts cykla förbi utanför staketet i går, men det var nog att överdriva lite, tyckte jag. Den killen har tur om han inte blir sjuk, tänkte mamma Pie... Jag låg och funderade på en sak inatt då jag inte kunde somna i vanlig ordning. Undrar om man skulle kunna "arbeta" som medmänniska vad gäller problemen som många har att hitta någon "vanlig" människa att samtala med. Jag menar, ibland kan man känna att det vore skönt att prata med någon som INTE har utbildning, som psykologer eller samtalsteurapeuter osv. Bara en vanlig klok människa att ha som bollplank eller att lätta sitt hjärta inför. Klok ja, det är ju där JAG kommer in, haha! Nej, men allvarligt, det kanske finns ett behov där som inte verkar vara tillgodosett, vad tror ni?

Alltså, livscoacher o andra i all ära - jag kan ofta uppleva att de är så hurtiga och klämkäcka på något vis, och det orkar man inte riktigt med ibland om man inte är på banan själv. Det kan kännas lite ytligt... och man kan inte riktigt ta till sig en massa peppningi alla situationer. Hm, kanske man kunde orka ett och annat samtal i veckan tex. Jag är ju så full av empati och behöver nästan göra av med lite innan den växer mig över huvudet... Och jag har ju ett äkta intresse för människor och deras liv. Det här måste jag fundera mer över...

Tänker på Er och skickar lite extra kärlek och empati (eftersom jag har överskott...)

KRAM KRAM, Pie

Ljuslockig ängel

 

2012-01-25

Hej mina kära vänner

Hur går det för er med kämpandet i livet? Själv stretar jag på och försöker vara uppe ur sängen så mycket som möjligt. När jag väl kommit upp och ätit frukost (vid lunchtid för det mesta...) så måste jag undvika att gå in i sovrummet igen för då har jag så svårt att undvika sängen. Det känns som den liksom drar mig till sig... Istället försöker jag göra något annat, hasa runt i nattlinnet och vattna blommor eller något sånt INNAN jag kan gå in i sovrummet och klär på mig. Lägger  jag mig ner igen är det för det mesta helt kört för resten av dagen... Tänk att det ska vara ett sådant helsicke att kliva upp nu, när jag i princip hoppade ur sängen hur tidigt som helst på morgonen förr... usch. Men jag kan inte klaga, det finns så många som har det mycket värre så det är bara att jobba vidare och försöka njuta av guldkornen man får ibland. Det största guldkornet är min underbara dotter! Hon ska dansa bal och ta studenten i vår, och det ser jag förstås fram emot med glädje! Dessutom är hon en härlig ung dam med mycket humor och omtanke, så jag njuter verkligen av varje sekund tillsammans med henne. Hon ger mig liv och energi med sin närvaro. Jag är så innerligt tacksam för att hon finns. Och jag hoppas att det i Era liv åtminstone finns NÅGOT enda guldkorn att tänka på och kämpa för, även om det är aldrig så litet!

Med värme och kärlek till Er alla

Vinterängel m rosa vingar

Pie

 

 

2012-01-11

God fortsättning på det nya året, alla Ni som går in och läser här!

Jag önskar förstås ett mycket bättre år för oss alla som kämpar med våra liv och vår vardag! Ett år då många av Er som läser här kanske äntligen kan få Era utredningar, svar på alla frågor, tröst och hjälp, tillit och förtröstan, förståelse från både Er själva och omgivningen. Jag önskar Er allt som Ni behöver för att klara av livet!

Vet Ni, det har varit över tiotusen besök på den här sidan nu, det anade jag inte ens i min vildaste fantasi när jag startade den. Det är helt fantastiskt och glädjande för mig som inte precis trodde att någon skulle vara intresserad av det jag hade att berätta...

Så TACK alla Ni som har läst och fortfarande läser på den här sidan, alla Ni som skriver så fina ord i gästboken och även till min mailadress, Ni värmer och glädjer mitt hjärta... och hjälper mig att må bättre när livet känns jobbigt. Tänk vilket förtroende Ni ger mig när Ni så öppet skriver om Era liv här i gästboken eller på mail. Jag känner stor ödmjukhet tacksamhet för detta.

Ni berikar mitt liv...

TACK!

Tatty teddy m hjärtkakor

 

Med kärlek och värme,

Pie

 

 2011-10-09

Hej, alla mina vänner i höstblåsten...

Nu är det inte lika svettigt längre, som det var förra gången jag skrev här. Eftersom jag börjat tycka att det är vackert med höstlöv och rönnbär, så börjar jag väl bli gammal (usch) och klokare (hoppas jag :) ) Förr var hösten och vintern det värsta jag visste, men skam den som inte kan ändra sig...

Hur har ni det, alla ni andra, med era diagnoser och trasiga själar? Själv kan jag verkligen inte klaga, jag har hållit mig ifrån den värsta ångesten och rastlösheten ganska länge nu. Jag känner den, men den tar inte överhanden. Det är bara att vara tacksam för varje dag som känns ganska ok. Sen har jag mina dagar varje vecka då jag inte tar mig upp ur sängen, men jag försöker vara lite cool och säga till mig själv att det är som det är. Idag måste du vila, imorgon kanske du orkar vara uppe hela dagen.

Vid enstaka tillfällen hjälper jag till som RödaKors-värd på sjukhuset här i Linköping. Det är ett par ggr i månaden bara, 4 timmars pass. Passar mig utmärkt! Då får jag träffa människor och hjälpa dem att hitta rätt. Man känner sig så nöjd och glad i själen när man åker därifrån. Självklart ideellt arbete, men man gör det ju inte för att tjäna pengar, man gör det för att känna att man behövs och att man har hjälpt någon under dagen. Dödstrött förstås, men glad och varm i hjärtat! Att man måste tillbringa några dagar i sängen är det faktiskt värt eftersom det ger en sån glädje!

Vissa dagar sitter jag i nattlinnet och pillar lite med mina gratulationskort som jag tillverkar. Det blir precis inget städat och tvättat men jag har ju en underbar man som tar hand om det mesta och en härlig dotter som hjälper till när hon kan. Jag är så oändligt tacksam över att jag FÅR vara som jag är! Annars skulle jag vara tvungen att bo helt ensam, för jag skulle inte klara av att känna krav på mig och ha skuldkänslor hela tiden, som jag hade första åren av min sjukdomstid.

Sen försöker jag fokusera och lägga energin jag har på min dotter i första hand. Hon är 18 år nu, men bor hemma och jag lägger hellre tid på att prata med henne, hjälpa henne med någon läxa eller övningsköra osv. Det är kvalitetstid och stunder att spara i hjärtat. Övningsköra behöver vi faktiskt inte göra längre - hon tog sitt körkort i förrgår!! Det går så fort, snart är hon helt vuxen och det gäller att njuta av henne medan man får!!

Jag håller också på med min operasång och gnetar mig igenom svåra noter i takt med orken. Försöker vara med på våra övningar så ofta jag orkar, för det är ju så fantastiskt roligt! Alla vet hur jag mår, jag har gjort klart för dem hur läget är, så det är aldrig någon som ifrågasätter eller muttrar när jag hör av mig och säger att: idag orkar jag inte. Där får jag också vara precis som jag ÄR och känner mig omtyckt med alla fel och brister. Sen får vi se om jag pallar ända till föreställningarna nästa höst, men just nu njuter jag av stunderna!

Hur är det med Er som väntar på utredning? Har någon av er blivit utredda än, och vad blev resultatet? Jag vill hemskt gärna veta hur det går för Er i kampen för en dräglig tillvaro! Snälla, skriv till mig och berätta hur Ni har det!!

Jag tänker på Er och skickar värme och energi (hade lite extra över idag...)

Med kärlek och beundran för Er som kämpar, Pie

Händer i krans, vintage

 

 

2011-07-08

Hallå allihop!

Hur har ni det i sommarvärmen? Här är det svettigt och kvavt. Vi som bor i inlandet har inte precis någon sjö- eller havsluft som blandar upp den kvalmiga luften. Nu skulle det vara utmärkt att bo vid kusten någonstans!! Någon som har lust att inkvartera mig vid havet? Jag kommer på nolltid - med kudden under armen!

Jag undrar hur många kilo papper jag har gjort använt under mitt 50-åriga liv? Alla post-it-lappar man har skrivit för att man ska få någorlunda ordning på sitt liv, alla kollegieblock, alla filofaxer och almanackor och dagböcker... hjälp! Om jag inte tittar på mina nedskriva uppgifter varje dag så är jag ta mig tusan helt off! Det räcker inte att kolla av kvällen innan, jag måste glo igen SAMMA dag! TUR att jag en gång i tiden lärde mig att skriva, ha ha! Jag kan bli full i skratt ibland - jag ser mig själv drunknande i alla ihopknölade lappar som gjort sitt... Ja ja, man har väl bidragit till ökad försäljning i pappersbranchen iallafall!!  

Häromdagen läste jag en insändare i vår lokala tidning, det var en man som skrev att utbrändhet/gå in i väggen är detsamma som LATHET. Snacka om att mitt hjärta började dra upp i fart som en racerbil! Den killen är ju helt ute och cyklar, alltså! På fel sida av vägen till och med... Han skrev att egna företagare som jobbar 80 timmar i veckan aldrig bli utbrända. Men, att vara utarbetad är ju inte detsamma som att vara utmattad eller utbränd i båda ändar.

När man är utarbetad behöver man naturligtvis vila för att läka innan man kommer igång igen. Men att vara utmattad innebär att hjärnan inte klarar att ta emot minsta impuls utifrån och det gäller ju både fysiskt och psykiskt, och det är dessutom dödligt om man inte får hjälp. Men jag är övertygad om att den som är utarbetad till sist BLIR ordentligt utmattad/utbränd om man har samma arbetsbelastning år efter år och använder både kropp och sin själ i sitt arbete.

Så Du, grabben: den egna företagaren har kanske inte blivit utbränd - ÄNNU. Men lugn bara, det kommer...

Var rädda om Er!

 Massor med sommarkramar, Pie

(som faktiskt SKA åka en liten sväng till havet, till min goa kompis i Höganäs. Där ska jag passa på att andas in havsluft!!)

Nalle i strandväska

 

 

2011-05-25

Hej, kära vänner!

När jag kom in på sidan idag och "kollade läget" blev jag helt förundrad över hur många nya meddelanden jag fått på i min gästbok! Arma medmänniskor som mår så dåligt och har så lite struktur och trygghet i sina liv! Men TACK för att Ni skriver till mig, jag lär mig mer och mer om hur de här tillstånden påverkar olika människor och blir dessutom mer och mer ödmjuk... Och varje gång jag läser någons livshistoria så blir jag sådär förtvivlad och vill hjälpa till och lösa problemet, men det kan jag ju inte förstås, och då känner jag uppgivenhet och funderar på HUR vi ska kunna ändra på våra liv NU!! Givetvis på direkten, jag har ju ADHD...

Usch, det är svårt att inte kunna handla på den där direkta impulsen, Ni vet ju själva..., och hjälpa ALLA som far illa. Jag känner SÅ mycket för Er som skriver om Era livssituationer, men det har Ni nog redan förstått, även om jag inte har träffat Er eller känner Er. Jag och mitt "Nalle Puh"-hjärta önskar innerligt att vi kan skänka lite tröst till Er som behöver det. Ni ÄR inte ensamma, i tanken finns vi andra hos Er och stöttar.

Men livet kan vara så svårt, när den inre smärtan och förtvivlan breder ut sig och blir så stark att man inte kan slå bort den längre. När man känner att man självklart inte vill dö, men att man samtidigt far så illa inom sig att man inte kan leva på det sättet en sekund till... Jag vet, jag har ju också varit där. Många är de sånger och psalmer jag suttit och försökt nynna på, inne på toalocket med lyset släckt mitt i natten... Allt för att fösöka fokusera på toner och komma ihåg text, för att på något sätt TVINGA bort de andra känslorna och tankarna. Men jag klarade mig, jag överlevde fram till min utredning, sekund för sekund, dygn för dygn.. och det är jag djupt tacksam för. Men det var det värsta 1,5 året jag upplevt i mitt liv, jag tyckte det var så fruktansvärt att ha tappat bort hela mig och min själ, mitt hopp, min glädje, min envishet, den jag varit i hela mitt liv.

Så jag känner, jag känner smärtan när jag läser det Ni skriver till mig och jag känner all förtvivlan som finns i Era ord... de går rakt in i min själ. Och jag tänker, tänker på Er och vad Ni kämpar med just i denna stund - och jag beundrar Er...

Känn värmen jag sänder!

STOR KRAM så länge, Pie

 

 

2011-03-28

Jag borde egenligen skämmas, så mycket tid och ändå skriver jag visst bara en gång i månaden på den här sidan... Jag fattar inte vart tiden tar vägen. Tur att man inte ska jobba också, brukar jag säga, för tiden går så himla snabbt ändå! Haha, näevars, klart man önskar att man kunde jobba istället och njuta av det, men nu  är det som det är - och då får man göra det allra bästa man kan av det.

Säg den lycka som varar... den känner ni igen va?? När jag tyckte att jag var som häftigast och kunde gå på mitt promenadband och det kändes ganska ok, vad hände då?? Jo, självklart kommer väl Farbror Inflammation och hälsar på i vänsterhöften och vägrar att gå hem igen! 3 kortisonsprutor senare sitter "gubben" envist kvar och jag vet inte hur sjutton jag ska bli av med honom... Inte genom att klampa runt på mitt rosa och vita promenadband iallafall - och jag som längtar så efter att få komma igång lite igen. SKIIIIIT. Bara att vila och vänta ut tills det går över... Mmmm, och jag som är så himla BRA på att vänta, typ... jag har ju ADHD!! Vet inte min höft om det?? Himla taskig kommunikation i så fall, mellan hjärna och höftleder... Titta, nu var vi där igen: KOMMUNIKATION är så himla viktigt, i alla lägen! Tänk att man lär sig något av höftledsinflammation också...

Och dessutom: man ska inte tro att man är nåt, haha!

Mina solbrända fötter

Nu längtar jag desperat efter den här varianten, se ovan...

KRAM på er så länge, i vårsol och isvindar!

/Pie 

 

 

2011-02-24

Hallå där, igen!

Jag är så glad, för jag har köpt mej ett promenadband som jag går en halvtimme på nästan varje dag! Det står där i vardagsrummet, bakom öppna spisen, och väntar på mej... Vitt och rosa (typiskt mej, jag skulle aldrig kunna leva med ett svart, tråkigt...!) och det fungerar jättebra! Fatta! Jag som inte kunnat hasa mej runt med hunden knappt, kan nu, efter några veckors promenerande faktiskt gå riktigt bra! Visst, det gör jätteont i ryggen och bäckenet, i hälsenorna (som alltid varit för korta...) osv - men jag går ändå! Jag KAN gå ändå! Min kropp och särskilt mina ben blir jätteglada av att gå. Jag själv blir glad över att det är så smidigt, jag behöver inte göra mej iordning utan kan ställa mej där i bara trosor, linne och promenadskor! Jag behöver inte ge mej iväg någonstans. Passar mej perfekt! Och min fetmage börjar bli LITE smalare, mina "handtag" på utsidan av låren har minskat och börjat bli hårda istället - av så lite! Jag lyssnar på musik eller tittar på TV samtidigt som jag går - och den där halvtimmen går kanonfort, måste jag säja. Och jag som avskyr att gå i spåret och sånt - det var absolut MEJ man tänkte på när man gjorde dom här banden... Ingen trodde att jag verkligen SKULLE gå, men tji fickk ni!!

Många glada och tacksamma kramar från mej!

Tatty med fyrklöver

 

 

2011-01-22

Hej, kära vänner!

Nu är vi äntligen över på andra sidan mörkret, nu kan det bara bli ljusare ute! Det BLIR nog vår i år också...

Jag känner mej så tacksam och ödmjuk just nu. Igår fick jag besked från F-kassan om att jag får permanent sjukersättning, som jag hade ansökt om... Det var nästan så att man tyckte att man lättade från marken ett ögonblick, så många tunga stenblock föll från hjärtat när brevet var genomläst! Tack, gode gud, tack tack! Det ordnar sig, vi behöver inte vända upp och ner på familjen, vi behöver inte flytta från hus och hem, vi kan fortsätta att ha våra ungdomar hos oss på halvtid - det är inte så fett, men det går runt! Så TACK igen, allt och alla för detta besked - och tusen tack, mina vänner. för att ni hållit tummarna för mig hela vägen!

 När jag nu känner mig så glad och lättad för min egen och familjens skull, känner jag också en enorm sorg och vanmakt över att jag bara är en droppe i havet när det gäller att få en rättvis bedömning av hälsan. Ni är ju tusen och åter tusen som inte har ett endaste halmstrå att gripa efter, ingen trygghet någonstans, kanske inte ens någon familj eller vänner som bryr sig om vad som händer Er. Man har tagit ifrån Er allt, människovärdet, tron på att det finns rättvisa någonstans överhuvudtaget, den lilla energi som fanns kvar att kämpa med, tilliten, tron på själva livet...

Att inte bli trodd, när man kämpar för sitt liv varje dygn och försöker stå ut, HUR klarar man det? Vad händer inom en när man blir plötsligt blir "ingen" i samhället? Det är så kränkande och omänskligt att min logik och mitt sunda förnuft slår bakut när jag tänker på hur det har blivit i vårt land.

Vi som har dessa sjukdomar känner sällan eller aldrig någon frid eller ro inom oss, men hur ska det då kännas för någon som råkar ut för detta? Det måste ju bli ett fruktansvärt kaos som är rent livsfarligt om man redan innan mår väldigt dåligt. Hur många människor ger upp livet, efter ett sådant dödligt slag? Det är väl ingen som håller reda på antalet, det är väl inte viktigt för våra makthavare...

Jag önskar innerligt att jag kunde GÖRA något för Er som befinner Er i den här mardrömslika situationen. Jag funderar på att, i mån av ork, försöka komma ut till olika företag osv för att berätta om hur just vi har det, vi som har ungefär samma diagnoser. Hur vi fungerar och hur vi på olika sätt kämpar med våra liv och hur SVÅRT vi faktiskt har det, fast det inte syns utanpå... Om man kan få EN enda människa att öppna sig för vad man berättar, EN enda människa som ändrar inställning, blir av med sina fördomar - då kan det bli en kedjereaktion som kanske leder till något gott till slut.

Tänker på Er alla som har det svårt, i själen och hjärtat, med ekonomin, med oförstående människor omkring Er, eller kanske inga människor alls...

Jag sänder värme och kärlek till Er som behöver det mest!

Skriv gärna i min gästbok, så jag får veta hur ni har det.

STOR KRAM, Pie

Tatty i fönster m hjärtan

 

 

 

 

 

 

 2010-12-29

Hej, och god fortsättning på er alla!

Nu är det snart nyår och jag längtar efter våren, precis som vanligt. "The same procedure..."

Har fått en massa vårkataloger med kläder och det kliar i fingrarna efter att få sätta igång och beställa lite nytt med vår- och sommarfärger... VILL HA! Men, inte ett livstecken fr F-kassan och inte en spänn på fickan - så det är bara att bläddra på bland klädsidorna och DRÖMMA om att får köpa lite nytt...

Så in i döden trött och värk i kroppen och smärta så fort man ska röra sig - jag är skapligt less på detta nu!

Sådär ja, nu har jag tyckt synd om mej själv en stund, nu räcker det. Dags att försöka åstadkomma en middag utan att avlida på kuppen...

Hej o hopp, kära vänner - jag önskar Er en trevlig nyårsafton och hoppas att några av Er faktiskt orkar att umgås och ha det lite festligt också! Själv ska jag o mannen ta det lugnt som vanligt, blää, men det finns ju inga andra alternativ tyvärr. Dansa lite åt mej också, Ni som orkar!!

Vi hörs nästa år, hoppas jag!

Med KÄRLEK till Er alla... /Pie

Kisse m loveklossar

 

 

 

2010-11-22

Hej, mina vänner!

Nääääe, inte ett ljud från F-kassan om något beslut, what so ever... Väntan oro väntan... blä.

Inga pengar den 19:e, för första gången - vilken egendomlig och oroande känsla, redan nu... Man har ju inte precis någon sparad buffert att ta av heller, när man haft sjukbidrag så länge. Blir inte mycket att spara av då...

Ekande kylskåp, och tre tonåringar som är sugna hela tiden och måste ha ordentlig mat - även om pengarna är slut... Jag känner verkligen med Er som redan sitter i den här båten, och kanske har suttit länge, vilken tärande oro Ni lever med hela tiden! Jag beundrar Er för att Ni klarar av situationen utan att bli fullständigt vansinniga, det måste jag säga.

Uppmuntringskramar till Er alla!!

/Pie

Ängel m äpplen

 

 

 

2010-11-12 

Hej allesammans!

Här kommer lite småprat från mej igen...

Jag har äntligen fått en handläggare till mitt ärende hos F-kassan! Tyvärr ligger vi ca 2 månader "efter" i tiden, då min ansökan låg dold på "fel plats" i datasystemet, men min nya handläggare trodde ändå inte att det skulle behöva ta så förfärligt lång tid innan jag får mitt besked. Så nu hoppas jag på det. Lättare att hantera själva beslutet än den här ovissheten. Klarar jag mig eller går det åt skogen?? Man vet verkligen inte hur man ska förhålla sig till detta. Men jag hoppas förstås på att allting ska ordna sig på något sätt, även om jag inte vet hur. Jag har nog tur som är född med denna envisa känsla av optimism som aldrig ger sig. Skönt att man har NÅGON egenskap som är bra också...

Vad tycktes om vintervädret som drog in över landet helt plötsligt? Jag blev väl inte särskilt lycklig själv - men min hund! - Molly cairnterrier - HON blev som besatt och körde plog genom alla snövallar härute och rullade sig och gjorde snöänglar! Hon kan inte vara riktigt klok, den... Så nu när det börjar smälta bort lite, är hon väldigt besviken och försöker hitta små plättar av snö som finns kvar och rulla på dom... Hm, undrar om jag har en hund eller en isbjörn?

Jag tänker på Er andra som också kämpar med Era tilltufsade liv...

 MÅNGA VARMA KRAMAR till Er!

Tre hjärtan

 

 

 

 

2010-11-04

Hej!

Hur har ni det i höstblåsten?

Hos mej är det förstås ganska mycket oro och vånda inför framtiden, eftersom jag väntar på besked från FK om min ansökan om permanent ersättning. Tyvärr har det visat sig att jag inte har någon handledare som behandlar just min ansökan! Det var en ren händelse att jag fick reda på det, när jag ringde FK för att kolla så att alla mina papper och läkarutlåtanden hade kommit in. Jag hade hamnat på "fel" ställe i systemet, och där kunde jag ha legat i evighet utan att någon hade märkt det. Så nu har jag terroriserat min handledare som jag hade när jag var med i samverkan mellan FK och AF, och hon försöker få reda på vem som ska "ta hand om" mitt ärende... Det är ju själva förutsättningen för att få en utredning till stånd, och tiden bara går... Sjukförsäkringen gick ut den 31:e okt, så nu är jag helt utan ersättning och behöver få svar från FK så fort som möjligt, så familjen kan inrätta sig efter de förutsättningar som svaret innebär. Så nu känner jag mig ordentligt stressad och ångestladdad!

Hoppas att åtminstone NÅGON av er andra har upplevt något positivt den senaste tiden!

KRAM KRAM, Pie

Tatty m kopp te i sängen

 

 

 

2010-10-06

Kära vänner

 

Nu är väntan på besked från FK om mitt sjukbidrag ganska tung...

24 dagar kvar på sjukförsäkringen och hela familjen håller nästan andan.

Men inte ge upp! Någonstans MÅSTE det ordna sig på något sätt.

Jag tänker på er andra i samma situation, och skickar här lite extra engergi o omtanke...

Ängel m benvärmare

STOR KRAM, Pie

 

 

2010-09-29

Hej alla vänner!

 

Här kommer en liten hälsning från ett ruskigt blåsigt Linköping.

Jag har just trampat i motvind med min lilla cairnterrierhund Molly, och det var nog gränsfall att vi blåste bort på kuppen...

Lite info om hur det gått med arbetsträning osv: Det var ett kanonställe att komma till, daghemmet härborta! Vänlig och förstående personal, lätta att prata med och berätta hur man mår och varför, inga problem alls. Det var få barn som börjat sin hösttermin på dagis, jag hade nog 5-6 stycken omkring mig som mest - härliga ungar som ville sjunga och läsa böcker och spela spel, man fick glädje och kramar och uppskattning från första början!

MEN - jag orkade inte gå dit och vara där 2 timmar varje dag, det fungerade precis som i mitt vardagliga liv, dvs några timmar då och då. På tre veckor var jag där endast 5 ggr, då jag blev sämre vartefter dagarna gick tyvärr.

Trots att ingen ställde ett enda krav på mig när jag var där, utan jag fick göra det jag hade lust och ork till, så reagerade jag med att tappa energi. Det är ju så det fungerar, det visste jag ju. Det spelar ingen roll om jag har roligt eller ej, jag har bara ett visst mått med ork och efter ett visst antal timmar är orken slut. Sen är det omöjligt att uppbåda energi till att komma iväg hemifrån dagen efter. Precis som "vanligt", de senaste 10 åren...

Tillsammans med FK och AF bestämdes att jag skulle avbryta min arbetsträning, eftersom jag var så långt ifrån de 10 timmar per vecka som krävs för att fortsätta. Nu har jag ansökt om permanent sjukersättning, eftersom jag inte har någon tid kvar att få vad gäller tidsbegränsat sjukbidrag. Har varit hos mina läkare, dels min ADHD-doktor och dels min doktor som hjälper mig med mina kroppsliga besvär och de är helt på det klara med att jag har gjort mitt på arbetsmarknaden, åtminstone i det här livet (man vet aldrig vad som händer i nästa...).

Så nu är det bara att vänta på beslut, vilket inte känns helt bekvämt med tanke på hur reglerna har ändrats och alla människor som far illa pga det. Men det hjälper inte heller, det går inte att skrämma fram energin och orken - inte heller skrämmer man bort smärtan, så det blir som det blir. Jag förmår inte mer, oavsett vad som händer.

Tack för att ni skriver till mig! Både i gästboken och per mail! Jag blir glad och berörd varje gång någon har kommit in på min sida och känt igen sig eller någon annan i det jag berättar. Det är fantastiskt att ni vill dela med er av erfarenheter och era liv till mig, jag lär mig något nytt hela tiden och det är väldigt intressant!

Hang in there, my friends!!

Vi får bara inte ge upp!

Tänker på er... / Pie

Änglaflicka på regnbåge

 

 

 

2010-07-03

Hallå i sommarvärmen!

Nu får jag väl skämmas rejält iallafall. Jag har inte skrivit något på nästan 2 månader, f'låt...

Jag har äntligen fått napp när det gäller min arbetsträning! Tro't eller ej, men när jag sökte på kommunens förskolor fick jag ett glatt och välkomnande mottagande! Jag trodde knappt mina öron när jag talade med rektorn för vårt område och hon genast var intresserad, en riktigt härlig medmänniska! Så... jag börjar på dagis/förskolan den 2 aug och ska fungera som lite läs/pyssel-tant för de allra minsta i gruppen. Det ska bli jätteroligt, oavsett hur många timmar i veckan jag orkar. Jag ska njuta av stunderna iallafall! Min träffar med F-kassan o Arb-förm har gått bra och jag känner att jag nu fått en positiv respons på det jag berättar om min hälsa, och det är jag förstås jätteglad över!

Det känns just nu som att ha semester några veckor, jag hade glömt bort den känslan, men den är synnerligen angenäm faktiskt. Inte bara en lång radda av oändliga dagar... Det känns ju annorlunda när man vet att dagarna tar slut snart igen, man uppskattar "ledigheten" på ett annat sätt förstås. Det är trevligt som omväxling... 

Idag har det varit varmt för att inte säga DÖvarmt, jasså, har Ni märkt det också?!?! Hunden fick vi lägga under ett badlakan som min man hade dränkt i iskallt vatten, bara nosen stack ut - och hon låg kvar! Snacka om att hon tyckte det var skönt!

Nehej, min vänner, nu är det dags att försöka sussa lite i det varma sovrummet...

Jag sänder som vanligt mina tankar och min kärlek till alla Er som kämpar på med Era liv!

 

Friends hjärtblomma

(så sant, så sant...)

Många VARMA kramar!!

 Pie

 

 

 

2010-05-10

Hejsan!

I åtta dygn hade jag den där vidriga "mattan" hängandes över mej, innan den krympte ihop, lite i taget. Så nu börjar jag begripa hur bräcklig och skör min förbättrade tillvaro är... min fader brukar säja att det är lite som att gå på "slak lina", och det stämmer ju faktiskt. Han har ofta rätt, den där karl'n...

Jag har slutat med min Medikinet, trots att jag tyckte jag kände mej lite piggare på dagarna. Orsaken är att jag fick så kraftiga magsmärtor av den - det blev nästan värre ju längre tid jag åt den. Alltså: välj mellan pest och kolera! Jag valde kolera, typ... avstå och vara tröttare men inte ha så svår värk i magen. Vad gör man.

Har inte hittat någon som vill ta emot en attans smart, men trött, tjej i sina bästa (?) år för arbetsträning heller. Det är verkligen inte lätt att få in foten någonstans, det verkar som om hela Linköping är full med arbetsplatser som har "dåliga erfarenheter" av arbetsträning... Hm, man kan ju undra vad dom har varit med om förut - eller KAN det vara så att den här frasen är en dålig ursäkt för att slippa ta emot oss? Det kan jag väl aldrig TÄNKA mej!?!?!

Varit på fler möten på AF och även träffat en arbetsteurapeut som faktiskt verkar vara en kanontjej! Hon kopplade direkt vilken typ av människa jag är och hur jag fungerar med min ADHD och mina andra skavanker... Ska träffa henne igen och det känns helt ok. Min kontakt på AF är också en jättebra tjej, och hon försöker göra allt för att jag inte ska bli sämre igen. Schyssta brudar tycker vi om!

Hoppas att Ni alla har hoppet inom synhåll eller en livlina att hålla i när det blåser storm i livet...

Tänker på Er och sänder ut en himla massa kärleksfull energi till Er! 

Hortensia fotoWith Love, Pie

 

 

 

 

2010-04-23

Hej alla vänner!

Åh, vad jag avskyr det här dvalliknande tillståndet som fallit över mig igen, som en tung och tjock matta man inte orkar lyfta bort...

Jag har ju varit så glad och tacksam den sista månaden, då jag tyckt att det börjat hända lite positiva saker i mitt tillfrisknande, som jag skrivit om tidigare... Men så kom dagen då jag skulle träffa AF (arb förmedl) och FK (förs kassan)  i "samverkan" som det ju så vackert heter. Jag hade med mig min kloka pappa som stödperson, då det stod på kallelsen att man kunde ta med sig en sån. Han är den som är mest lyhörd för mitt mående och har varit med under hela min långa utmattningstid.

Tyvärr blev inte besöket så bra som jag hoppats. Jag upplevde att man ifrågasatte det jag berättade om mina diagnoser och hur jag mår. Jag kände mig väldigt obehaglig till mods när jag inte tyckte att jag fick någon positiv respons på det jag ville framföra. Jag var både arg och besviken när vi gick från mötet.

Och reaktionen kom som ett brev på posten: när jag kom hem efter mötet fick jag en rejäl panikångest-attack som höll på i ca 6 timmar utan uppehåll. Jag har inte haft ångest en enda gång sedan jag gjorde min utredning, och det är ju ca 1,5 år sedan! Och sedan försvann den lilla gnistan jag har fröjdats över i flera veckor, på ett kick. Jag vaknade dagen efter och orkade inte gå upp ur sängen - preciiiis samma vidriga utmattningskänsla IGEN. Nu har den där jä...a mattan legat som en mardröm över mej i en hel veckas tid och jag känner förstås en väldig rädsla över att den ska ligga kvar - det får ju bara inte hända!

Jag får avvakta och se hur jag mår framöver, både efter möten på AF och annars... Om den här reaktionen kommer fler gånger måste jag på något sätt förhindra förloppet- men jag väntar och ser lite först.

Och nää, det har inte blivit någon plats för arbetsträning, trots alla mina försök både här och där och alla begravningsbyråer i stan... Men jag ska bara bli lite bättre (jag måste!) först, så är det dags att hitta på nya varianter igen...

Ha det så gott, och tack för att Du läst min klagan! Nu känns det förstås MYCKET bättre!

KRAM o PUSS

Pie

Kissefoto Jag spyyyr

 

 

 

 

 

2010-03-22

HEJ, MINA GOA o RARA LÄSARE! Kitty ängel med stjärna

Här rinner en massa nytt och intressant vatten under broarna, ska jag säja...

Ja, både i den vårliga naturen och i mitt liv. Jag har börjat söka plats för arbetsträning eftersom kurserna man annars kan få gå genom F-kassan inte riktigt passar mig, som jag berättade förra gången jag skrev här. Och jag har kanske hittat en plats, där man dessutom kan ha BEHOV av sånt som jag är bra på. Ramla inte av stolarna nu, men jag har varit på en begravningsbyrå  här i Linköping! Jag är nämligen lite nyfiken på hur det är att arbeta på en sådan... det har jag varit länge faktiskt. Och tjejen jag träffade där behövde hjälp med alla möjliga saker, BÅDE med den biten som handlar om att träffa människor men också med den administrativa biten som också hör till. Jag tror att det skulle vara ett omväxlande och roligt jobb, även om det bara blir några timmar i veckan. Imorgon ska jag ringa till ännu en byrå och höra mej för, det kan vara intressant att få jämföra några ställen med varandra.

Så... kanske det blir lite arbetsträning för kärringen Swärdh iallafall, sakta och försiktigt - lite i taget, så jag får känna hur jag mår och hur många timmar i veckan jag tycker att det fungerar bra. Det enda är ju att testa, man kan inte göra mer.

Eftersom det händer så mycket omkring mej just nu, så har jag inte skrivit vare sej några böcker eller under flikarna här på sidan... FAST jag kommer på så mycket viktiga saker att skriva - på nätterna innan jag ska sova! Men jag orkar inte gå upp igen och logga in mej på sidan - och sen på morgonen har man ju glömt bort alla braiga idéer förstås...

Såg ett väldigt bra tv-program igår kväll på 2:an, som handlade om en psykiatrisk avdelning i Stockholm och om några patienter där. Jag hoppas att vi var många som såg det, och att även människor som har mycket FÖRDOMAR fick sig en tankeställare... Eftersom jag också fick diagnosen bipolär en tid efter min ADHD-diagnos, tyckte jag att det var intressant att höra hur andra bipolära människor mådde och hanterade sin sjukdom. Jag har nog inte riktigt kopplat det där med bipolär förrän nu (ibland trillar inte en-kronan ner förrän VÄLDIGT mycket senare..!) och inte tänkt på hur mycket just den biten påverkat/påverkar mitt dagliga liv. Jag måste nog läsa och fördjupa mej mer så att jag kan förstå lite bättre hur sjukdomen fungerar på just mej.